NORDISKA MUSEET
s.190
E:U: 11732
D.nr. 2373
TOPPARNAS BOSTÄDER OCH BOHAG 1 (Nm nr 81)
OMF.SID. 343-378
BLEKINGE
Bräkne hd
Asarum & Hellaryd snr
August Holmberg
Svängsta
Inkom den 18 aug. 1938
Ämne: Topparnas bostäder och bohag
Svar på frågelista Nm nr 81
Meddelare: Aug. Holmberg Svängsta
Sagesmän: Meddelarens minnen och iakttagelser.
Torparinstitutionen
Med benämningen: ”Torpare”, förstods här i Blekinge sådana jordbruksarbetare som av någon bonde, mot viss avgift vanligen bestående i utgörandet av en viss mängd årligen gjorda dagsverken erhållet brukningsrätt till större eller mindre del av bondens egor. Det fanns torpare som bara hade en a två kor, och det fanns sådana som hade fem a sex kor och ett par oxar till att bruka jorden med. Både i Norra Hoka och Ljungsjömåla, båda hemmanen i Asarums s.n. funnos sådana stortorpare på 1860-70-talet. Sådana torpare fingo göra så många dagsverken pr år, att de höllo en lagstadd dräng som fick göra dagsverkena hos jordägaren. Och behövdes icke drängen på gården varje fick denne hjelpa till med göromålen på torpen. I Ljungsjömåla vidlyftiga egor hade denne stortorpare särskildt inhägnad beteshage till sina kreatur Men i N.Hoka, och för det mesta hos alla bönder var det i torparkontraktet skrivet att: torparns kreatur såväl nötdjur som får skulle gå i bet tillsammans med bondens ”kräk”. = kreatur
Nu omtalade torp kallades: ”Dagsverkstorp”, och kontraktstiden för ett sådant var 49 år. Härpå tillkom ett år såsom ”fardagsår” så att hela besittningstiden utgjorde 50 år Men i kontraktet skrevs bara 49. Hade man skrivit 50, troddes att torparn egte laglig rätt tilltvinga sig ett fardagsår, då hela tiden utgjort 51 år.
Här och där förekom sa kallade: ”Utlösningstorp”! Dessa uppstod vanligen då någon av bondens döttrar gifte sig ”under sitt stånd” D.v. säga: Hon gifte sig med antingen en dräng eller annan arbetare som ej var så vid kassa att han kunde skaffa sig en gård. I stället för gård brukade hon i hemgift erhålla ett torp och oftast utan någon dagsverksskyldighet. Men besittningsrätten upphörde vid hennes död Vi har härom ett ordstäv som lydde: ”Nu har N.N. fått kontrakt på lifstiden! Sen får gubben hennes titta i almanackan för resten!”
s.192
Dessutom förekom ett slags så kallade: ”Fritorp”! När någon som egde kassa, och ville skaffa sig ett hem, men icke ville ha en hel gård att ha bestyr med så köpte han, oftast ett allaredan uppgjort torp och betalade detta kontant, en gång för alla. Var således fri för dagsverke så länge kontraktet räckte Kontraktstiden togs i dessa fall oftast 100 år Sådana kontrakt brukade tingföras, så att om vid dödsfall någon tvist skulle uppstå så skulle man kunna få säker besked om kontraktets rätta innehåll i: ”Härads kista”!
I dagsverkskontrakten var vanligen införd en bestämmelse:
att torparn skulle ega rättighet att taga av bondens skog till nödiga reparationer å husen, men ej till nybygge utan särskild överenskommelse. Men till utlösningstorp eller fritorp, har jag mig ej bekant att sådan frihet lemnades.
Nu kunde hända att en torpare dog. Eller genom sjukdom blev oförmögen att sköta torpet utan måste sälja. Var då köparen en person som bonden ej godkände, hände ofta att bonden sjelv köpte torpet tillbaka. När sedan en godkänd torpare tillträdde stället fick han antingen köpa husen av bonden eller göra vissa dagsverken för begagnande av husen. Tjugo mans, och tjugo kvinsdagsverken för så kallat: ”Husy”, var den vanliga avgiften. Dagsverken för sjelva torpet tillkom dessutom.
Följer vi rangskalan neråt, utgjordes nästa befolkningsskickt av husmännen bland vilka de olika handtverkarna utgjorde en del. ”Embetsmän”, ville dessa gerna heta! Många av dem hade ett så stort jordstycke att de kunde ha en eller två kor, men ville heldre kalla sig embetmän än torpare De flesta yrkesmän hade dock bara en mindre jordlott intill husen. Bysmederna utgjorde en särskild klass yrkesmän För dessa var det oftast den förnämste bonden i byn som egde såväl boningshus som smedja med tillhörande blåsbälg, städ och alla hithörande verktyg Ty det var endast i få fall att smeden egde så stark ekonomisk ryggrad att han på egen hand kunde skaffa sig smedja med tillbehör Och ofta fick bonden ikläda sig ansvaret för det jern smeden behövde hos jernhandlåren i närmaste stad. Kol använde man ännu bara träkol, heldst kol som brändes vid en tjärdal.
Fastän sjelva egare till sina stugor, och ofta i ekonomiskt avseende jemnbördiga med andra torpare och husmän, räknades de dock längre ner på rangskalan, de som bodde i stenstugor och jordkulor Många av dessa voro innehavare av dagsverks torp Och orsaken till att dessa bodde i stenstugor var den: Att när torpet en gång i tiden togs upp från början hade egaren råkat vara gråstensmurare till yrket Och eftersom en stenstuga är både varm och bastant hade följande egare inte utan i undantagsfall brytt sig om att bygga någon ny av trä. I Torstarp av Asarums s.n. finnes än i dag en låg stenstuga som är bebodd.
s.193
Deras värsta fel var: att de ihålige murarna hyste hela härskaror av rottor, som här fredade sig för kattorna. Lägst på rangskalan voro backstusittarna. Ibland var kojan helt ingrävd i en backsluttning Ibland kunde hälften av kojan vara uppförd av stocktimmer Alla voro små till utrymmet I Björnamåla Asarums s.n. fanns i min barndom (1860 talet) en sådan stuga, vars hela golfyta ej var mer än 3×3 meter (Något som jag under senare års undersökning och mätning av ruinen konstaterat) I denna lilla stuga bodde egaren: ”Petter Kosk”. (Namnet fick han derav att han i yngre år varit kusk å Djupadals herrgård, vid Ronneby) tillika med sin hustru och 5 barn Dessutom fick hans häst vistas i stugan om nätterna under vintertiden. Under 8 a 9 månader om året fick ett yvigt granträd som växte intill stugan, tjenstgöra som stall. Att inventarierna i en sådan koja (backstuga) var av enklaste slag, säger sig sjelv. Som de under några år voro våra närmsta grannar traskade jag ofta derin och såg många gånger att när käringen lagat gröt eller annan supaumat sattes den trebenade jerngrytan ner på jordgolvet, och här rundt om grytan slog Petter och ungarna sig ner och åto direkt ur grytan Der fanns sällan en träsked till vardera, utan ongarna fick låna en sig emellan I främre ändan av rummet var två stockar dubbade ihop ovanpå varandra, gående från vägg till vägg, utrymmet frå gaveln till stockarna var gott en meter Detta var sängen! Från jordgolvet till stockarnas överkant var fyllat med ljung, mossa, och överst ett tjockt lager av topparna från ”benvass” = (Phragmites communis) På detta underlag lågo alla i de kläder de hade om dagarna, hopträngda i en hög, liksom en griskull. Men helsan var det ingen momång med Och de blevo alla redbara och duktiga arbetare Men ingen uppnådde hög ålder. Jag har med särskilt intresse gjort mig underrättad om denna egendomliga familjs öden från början till slut.
Detta var långt ifrån något sälsynt exemplar av jordkojor. I slutet av 1880 talet behövde jag en gång några timmermän och besökte en sådan kallad: Räva-Manuel, boende å Tattamåla egor Hellaryds s.n. Manuels stuga var lika usel som den nyss omtalade fast betydligt större Ingrävd i en backe med sten till yttergavel hade denna ryggås av en illa kvistad granstam med grova störar istället för spärrar samt derutanpå granris och ett tjockt lager jord och torvor der rikligt med gräs och hallonbuskar växte. Ingången var på stengaveln och i dörren var insatt stugans enda fönster cirka 40×40 cm med 4 glas. Här fanns trägolv, och några få enkla möbler, omålade.
Den första stuga min Far hade var ungefär likadan. Köket var ingräft i backen men stugrummet var timrat av runda aspstockar två alnar (120 cm) högt på vaggar, med ryggås och sidoåsar och ett enda fönster på taket Här föddes jag den 27/7 1860.
s.194
A Käringebygds egor. Kyrkhults s.n. Fanns vid en hög lodrät bergvägg en stenstuga der en person Åke bodde med hustru och sju barn. Åke dog hastigt och sen bodde enkan kvar tills alla barnen vuxet upp och efterhand rest över till Amerika. Stugan hette Åka stuga och berget heter ännu Åka berg. Från det tjocka jordlagret å bergets hjessa sipprade nästan året rundt ner vatten så att vintertid bildades väldiga iskaskader från hjessan ner till stugans jordtak
Yngste sonen, nu en man i 45 års åldern kom från Amerika 1936 för att ta några foton av den lilla ruinhögen vid bergets fot, som nu visade var barndomhemmet en gång varit.
Man gav vanligen fattigdomen skulden till att folket bodde i sådana usla bostäder och i enstaka fall var det nog så Men under sednare år då jag noggrannare forskat i folklivet har jag funnit att befolkningen på särskilda orter icke följer med lika fort i utvecklingen varken på det ena eller andra sättet som folket i gemen I Björnamåla, Metaremåla Hönsamåla Skärsjörås och vidare upp mot Småland är folket efter sina grannar än i dag både i materiellt och andligt hänseende Sämre bostäder lite mera snusk och sämre hyfsning märker man tydligt här Övertro och vidskepelse vidlåder dem än i hög grad Man kan här träffa folk som både hört och sett skrömt och ”illabäraten . En och annan har till och med ”råkat komma ifäreve sjelve gofar”. Många av mina folklivsskildringar har jag fått stoff till härifrån.
Torparnas bostäder.
Den bostadstyp som efterträdde ryggåsstugorna, har jag delvis redogjort för i svaren om ” tjenstefolkets bostäder”, som nyss insänts. Och teckningarna i medföljande bilaga visar bättre än en beskrivning hur dessa bostäder voro beskaffade.
En särskild bostadstyp utgjorde här i Bleking de så kallade: Båtsmansstugorna. Och dessa voro de som längst fingo bibehålla sin ursprungliga form Byggda som ryggåsstugor av kärnfullt gott 4 tums timmer med näver och torvtak motstodo de i det längsta tidens förstörande inverkan (En och annan finns kvar och bebos ännu, fastän något moderniserade, vad angår fönster och dörrar) Se: för övrigt teckningen å medföljande bilaga.
De ryggåsstugor som egdes av torpare eller husmän brukade ha köket och förstun i den höga tornlikande tillbyggnaden som var uppförd vid ändan av stugurummet och som byggdes med stolpar och skiften Men båtsmansstugorna hade kök och förstu av lika groft timmer som sjelva stugan samt samma vägghöjd som stugan, och torvtak. Bakom gaveln på köket, men vägg i vägg med detta, var den högre tillbyggnaden av stolpar och bräder Och denna tillbyggnad skulle utgöra båtsmannens lagård Men togs vanligen till i så knappt utrymme som möjligt.
s.195
Näst intill köksgaveln var kobåset, som oftast var bara 5 fot brett (150 cm) Så att kon kunde ej vända sig utan fick gå baklänges ut! Men eftersom båset sträckte sig tvärsom huset var i botre ändan plats till en gris eller ett får. Näst härintill kom logan 3 aln bred (180 cm). Logan gick också tvärtom huset. Men istället för att man på vanliga logar som voro 6 a 7 alnar breda kunde lägga dubbla lag säd, som lågo med axen mot varandra, kunde båtslogan bara rymma ett lag. Näst till logan var ladan 3 aln bred. Här skulle säden läggas som växte på torpet Men tillbyggnaden var mycket högre på väggarna än stugan så att här fanns bjelkar och härpå lade man halm och hö.
Vedbod och avträdeshus fanns vid båtstorpen lika litet som vid andra torp och stugor Fanns en tät gran hade man veden under denna När det då regnade en dag frå himlen regnade det två under granen.
Hur duktiga och användbara, till mångt och mycket, båtsmännen än voro under sin tjenstgöring i Karlskrona. Voro de oregerliga sällar i hemorten! Och deras hem buro vittne derom. Deras få enkla bohag, bar vittne om hård medfart, sällan sågs blommor eller fruktträd i deras täppor. Allt visade vanvård. Först under de sista 20 a 30 åren som båtsmanstjensten existerade märktes ändring till det bättre! Att båtsmännen voro föga efterlängtade i sin hemort visar ordstävet som lydde så: ”Dä spörjs aldrig annat än ledsamheter! I morgon sägs det att båssmännen ska komma hem”!
På solsidan, och allt efter lokalens beskaffenhet. (Mycket sten-bunden mark var otjenlig) Låg på längre eller kortare avstånd frå såväl från torpstugorna som husmansstugorna en såkallad ”Kålhage”! Från 15 a 20 till 40 a 50 kvadratmeter stor, inom särskilt inhägnad Sällan med grind. Oftast med stätta till ingång. Vid sidan om kålhagen särskilt inhägnad låg: ”Urtahaven” = (örthagen) med sina blombuskar. I kålhagens olika sängar hade man: Grönkål, även kallad kruskål Ärter, Bondbönor och ofta Kålrötter som kallades: ”Rabbor” Rotsaker i nutida form fanns ingenstädes.
I Urtahaven fanns alltid minst en buske, röd eller vit törnros, Kejsarkronor. Pionbuske. Klättrebuske eller Löjtnantshjerta Lavendel Luktamynta eller Krusmynta, Isop, Ambrott. Ringblommor kallade ”Solseckor” Aklejer. Påsk och Pingstblommor. Perlblomster Och Syrenbuskar var så gott som obligatorisk överallt.
Var det så att Malört eller Gråbönebuskar nästlade sig in i ett hörn av urtahaven fick de stå kvar Man tillvaratog alla sådana som växte vilda. Malörten användes inlagd i kläder till skydd mot mal Och framför allt till att lägga på bränvin En sup malörtsbränvin på fastande mage troddes skydda både för sjukdom och trolldom Gråbönestjelkarna koktes vid sakta eld i en gryta till man fått en tjock brun sötaktig vätska varaf dracks minst 1 liter så varmt som möjligt då man ville ha så kallat ”Svettbad”!
s.196
Dessa bad togs för värk i lemmarna icke för att man blivet förkyld (Den växt, allmogen kallar Gråbönor, är den som botanisten benämner: Artemisia vulgaris, gråbo, reds.anm.)
Av allt det här uppräknade fanns sällan eller aldrig något att se vid båtsmansstugorna.
Stugorna, såväl torparnas som husmännens hade efter att man börjat lägga bjälkar över rummet, ett golv ovanpå bjelkarna kallat: ”Skunk” Nedra golvet var av breda, kanthyflade men icke späntade, tjocka bräder som dubbades ihop i kanterna liksom loggolv Fasthållna på bottenbjelkarna = (bolstrarna) av sin egen tyngd, samt av så kallade fotlister som spikades i väggarna rundt om, tätt till golvet. Spåntat golvträ kom i bruk först i slutet av 1860talet, och framåt Endast i stugrummet fanns eldstad av mycket olika slag! Öppen spis, Kakelugn av flata gråstenshällar. En gammal kasserad jerngryta, ofta sprucken, liggande hälft på lut mot muren med bottnen och benen i vädret och öppningen neråt Den som hade råd skaffade sig en sättugn av Husby eller Ålshults eller österut av Örmo bruks tillverkning (Örmo-Nu Kongabruk) Vid sidan om kakelugnen fanns i vestra Bleking alltid: ”Lillefyr” Från Ronneby och österut fanns rörspis istället för kakelugn här var lillefyren obehövlig (här är rörspisen ännu i bruk)
Till stänge av innerdörrar hade man klinka och hake, oftare av trä än av jern. Till ytterdörr som inpå 1870 talet var två halvdörrar hade man skjutskott invändigt och trälås eller hemsmidd kolvlås utvändigt till övra dörrn och fallklinka till nedra dörren. Till bakdörren eller köksdörrn hade man invändigt en fallklinka av trä I klinkan var fäst en ålskinnsrem som gick genom ett hål i dörrn och hängde ner utanpå. Genom att draga i denna, lyftes klinkan frå haken så att den utanför varande kunde öppna och komma in.
Fönstren voro aldrig gjorda att öppna. Först på 1870×80 talet då man kasserade de gamle småglasade blyspröjs fönstren och började använda bågar med träspröjsar och större glas, började man att hänga åtminstone en båge i stugan med gångjern att öppnas.
Uppgången till löftet var sällan annat än en hopborrad stege Gick denna sönder tog man en vagnshäck och satte på ända i förstun och klättrade så upp på denna tillställning.
Först mot slutet av 1860 talet började en och annan av de mera burgnare handtverkarna att skaffa sig tapeter att: ”Klena pa väggarna o glo på” Som det föraktfullt hette Som man till en början ej förstod att före tapeternas påsättande varken makulera eller spänna väggarna med papp såsom underlag, sprucko de dålige tapeterna snart sönder i trasor På spe sade man att: »Höken varit inne och spännt klorna i väggarna» Därför gick det mycket sagta innan tapeterna vann någon spridning.
s.197
Förut hade man blandat billig limfärg grå eller svagt blå. som med borste smetats över hela väggytan såsom bottenfärg. När denna riktigt torkat beredde man röd limfärg som man med en smidig björkvisp slängde radvis stänk snett över bottenfärgen Detta hette att ”Marmorera” väggarna Och de få som hade råd att marmorera sin stuga invändigt kände sig stolt och skröt gerna med hur förnämt han hade det Utvändigt var alla fattiga ställen grå Men på soliga backar blev denna blänkande som silver med tiden.
Möblemånget i de fattiges stugor är omöjligt att något så när omtala, de bestodo av de mest olika och tillika mest ”Omaka” slag. Några såsom skåpen, voro av mera likformigt slag! Nästan i varje, icke för fattig stuga fanns i muren, över eller vid sidan av lillefyren ett litet i muren inbyggt skåp, varav knapt mer än dörren var synlig. Dörren från 40×45 cm till 50×60 cm stor (Sällan större, men ofta mindre) hade kålade sidostycke och en enda fyllning som på yttersidan försågs med någon figur i form av fyrkant, triangel eller femhörning som var i så kallat upphöjt arbete! Icke limmat på fyllningen. ’Färgen var blå, på alla jag sett. Någon gång var kålningen på sidostycken gul.
I högra hörnet å främre gaveln (Bakom Fars bordsända) fanns på de flesta ställen ett hörnskåp, större än föregående. Dettas framsida var rundad och dörren som satt på mitten och upptog halva framsidan var naturligtvis också rundad Överändan var platt vid båda sidor men höjde sig i mitten till en stor kupol Ett stort listverk följde överkanten och var sammansatt i giring der kupolen mötte sidoplattorna Dörren hade likaså ett stort listverk rundtorn Och såväl dörrn som båda sidorna bredvid hade fyllninger med upphöjt arbete Vackra skåp, som hade fordrat ett oerhört arbete. Nu finns nog intet sådant utan på museen!
I taket över sängen var ”sängakransen” Till form och storlek lika med sidan och stammen å sängen nerpå golvet. Här stod mjölkfaten. Över kakelugnen i taket hängde ”Jällen” , här hade man stickor spingträ, fetved, vantar och strumpor till tork vintertiden, Efter slagten hängdes hackkorven till tork på jällen. Kom någon in och blev bjuden på den sup, gick han bort till jällen och vred av ett stycke korv till tilltugg. Såväl det större gavelfönstret som de mindre sidofönstren hade ovan till en liggande bräda lika lång som fönstrets bredd
Dens raka kant vette mot väggen, yttre kanten var svagt bågformig brädan hette forns terraka, på brädans ytterkant var med små träpinnar nubbat fast ett smalt band, hemväft på bandstol. I detta band var med knappnålar fästat en, till en början bara 12 a14 cm bred gardin som kallades: kappa Kappan togs längre än räkan så att der blev veck överallt när den satts fast I slutet av 1860 talet började man göra kapporna så breda att de räckte ner på halva fönstret Men hette ännu kappa och icke gardin. Ovanpå fönsterrutan å gaveln hade Far i huset sin ask med rakkniven Tälbossem (täljkniven) slagtkniven samt husets bokförråd liggande Almanackan, Sibylle spådom med bondepraktikan, Lasse Maja och några skillingstryck såsom Tumme liten. Lonkentus. Fågel blå o . s . v . var i de flesta fall husets hela bokförråd.
s.198
Få södra sidofönstrets raka hade Mor i huset sina ”pinaler” Psalmboken (Gåvoboken då hon gifte sig) Ungarnas Lusborste, gjord av styva svinborst, sammanhållna med en av becktrå hopsplitsad knut, till form och utförande lika som en sjöman slår knop i en tågända Nålasken och strump stickor samt messingskammen som ena dagen hon kammade sig med En annan dag prickade brödkakorna med förrän de sattes in i bakugnen!
Väggspeglar i nutida storlek fanns ingenstädes. På något enstaka ställe kunde man få se en spegel på väggen i stor lek cirka 12×18 cm Men aldrig med helt glas. Åtkomsten av sådana skedde så här: Om en dräng eller piga kom att tjena i ”stan” eller hos ståndspersoner på landet, och husbondfolket hade en söndrig väggspegel, var tjenarens åtrå att få ega denna relik. Det vanligaste var fickspeglar i fodral antingen av bläck (Tyskt fabrikat) Eller fodral av trä (Hemgjort arbete) glasets storlek var nästan alltid 4×7 cm. Far i huset behövde sådan när han rakade sig Kvinnorna brukade spegla sig i vattenspannen eller i källan. (Spegelns historia vore ett intressant kapitel:)
Bord fanns i varje stuga Men nästan olika på varje ställe Slagbord med tvenne klaffar – Dito, med bara en klaff. Enkel bordskiva på fyra ben Och mycket ofta bara en bordstol. Bland enkla omålade, klumpiga, hemgjorda möbler kunde ibland finnas en byrå, en soffa eller säng som en gång varit försklassig möbel i polerat mahogny eller valnötsfaner Alla sådana voro i hög grad spolierade. De voro auktionsvaror som kasserats av de utsprunglige egarna och för en spottstyver sålts på någon auktion Folket i Bleking var mycket fattigare än grannfolken i Småland och Göinge, och fick hjelpa sig fram så gott de kunde Derav kom sig den olikhet och sammanblandning av husgeråden som i nästan varje stuga kunde märkas!
Framför spisen (Lillefyren) stod huggkubben och brevid på golvet låg handyxan med vilken man högg fetved att lägga på elden i fyren för att lysa sig med. Spinnrock och vävstol fanns i de flesta stugor Var Far sjelv, eller någon av sönerna slöjdkunniga stod hyvelbänken inne tiden efter Jul. Före jul hade man trösket m mera att styra om Men snart man gjord vad som behöfdes denna gång, flyttades bänken ut i lagårn. Ofta lånades bänken från någon granne Fram mot 1870 talets slut (På något ställe, längre) Var det brukligt att ha hönsen under en av sängarna i stugan Genom hål på en under sängen ställd bräda stucko de ut hufvuden och åto i ”vacken” = (mathon) som stod på golvet framför sängen. Från medio av November till Mars brukade dessa djur hållas inne. ”Rengjordes endast vid Jul”.
s.199
I hörnet till höger inom stugudörren brukade man stänga av en trehörna. Här fick spädgrisen tillbringa de första veckorna ifall man köpt den tidigt på året, och vädret var kyligt. Blev en kalv eller ett lamm sjukt på sommarn fick detta intaga grisens plats. (Denna sed varar vid någonstans ännu. 1935 hade en torpare i skogsbygden ett sjukt kalvkreatur inne, då jag för att få en kopp kaffe kom in i stugan.)
Mattor på golvet är en sednare tids ”Påhitt”! Till en början hade man bara en liten mattstump vid dörren I regel gick man med träskona på inne i stugan, varför skurning endast sällan förekom under tiden mellan de store högtiderna. Då skrubbades golven med vatten och en stubbig björkkvast Detta hette ”skura” Egentlig skurning med såpa och borste blev en följd av golvmattornas intåg (Från slutet av 1870 talet) Men varje söndagsmorgon soptes golvet och beströddes med hackat granris eller ”kolibris” = (Botanistens Lycopodium clavåtum)
Om sommartid repades björklöv och ströddes på golvet, ofta med plockade ängsblommor inblandade.
Ohyran var i äldre tid ett plågoris! Ungarna ”stubbklipptes” = (håret kliptes av intill skinnet) Och på vissa fuktiga platser växte så kallad ”Hommer” som koktes i vatten tills man fick ett brunt illaluktande spad varmed ongarna tvättades. Detta medel dödade ohyran i hufvudet men blev ofta så skarpt att håret lossade och kom aldrig igen (Hommer var botanistens: ”Lycopodium selago”) En växt som nu troligtvis försvunnet ur Blekingefloran.
Av barnvaggor hade man tvenne slag. Gänglevaggor och Svängvaggor. Gänglevaggan balancerade på tvenne rundade gänglor Men svängvaggan på en jernsprint i varje ända (se teckningen )
Till underlag i vaggan hade somliga gammal lump. Andra hade halm och andra sydde en puta = (kudde) av gammalt groft linne, lika stor som vaggans botten, putan fyllades med hackelse, likgiltigt om denna var av råg eller havrehalm Detta var: ”Pesseputan”! ovanpå denna lades ett skynke av linne eller bomull. Aldrig av ylle. Detta hette ”Blya”, och härpå låg ongen. Påhöljet var som bäst: en ”vaggeputa”, vävd av ullgarn, med fjäder till fyllnad. Efter att sticktäcken kommet i bruk hade man ett litet täcke. I synnerhet sommartid var detta icke så varmt. En gammal schal, lagd fyrdubbel dugde ochså Namnen voro: Vaggtäcke Vaggschal, Vaggputa. Över alltsammans hade man ett på bandstol väft vaggband 2 1/2 till 3 cm. brett fästat med en spiknubb i vaggans ena kant. Andra sidan stacks bandet genom ett vid väggkanten borrat hål och här slogs knuten Bandet skulle hindra ongen från att ramla i på hufvet i golvet. Hackeisen i pesseputan fick ofta bytas om, i annat fall bildades där mask. Man sade då: ”Nu får jag byta om Bösche, ongen har fått pollinga”!
s.200
Efter att ongarna blivit 1/2 år och framåt, hade dom här i orten en slags vaggstol i vilken ongen sattes, så den slapp att ligga för jemt Vaggstolen var i form som en ländstol och hade i ryggen en lång stake vars öfra ända med ett band var fästad i en krok i taket, när man stötte till den svajade den fram och åter. På framsidan var en tvärslå som hindrade ongen från att falla i golvet Men likväl hände ofta att ongen lirkade loss tvärslån så att det bar överända i golvet. En mycket farlig tillställning»
Se : teckningen.
Här torde vara skäl i att säga några ord om helsotillståndet hos barnen. ”Skorv” i hufvudet och ”skabb” på händerna var utslagssjukdomar som de flesta barn ledo av i min barndom Folk kvacksalvade med sina ongar på många sätt. Ibland hjelpte det, ibland inte Alltihop var bara en följd av bristande renlighet Barnens fostran var i allmänhet så vårdslös att endast de motståndskraftigaste levde opp Men så var det kärnfolk de söm blevo kvar!
Av kökskärlen fanns sällan mer än det aldra nödvändigaste. Grytor och pannor voro oftast av jern Någon gång en större kittel av koppar Mjölktråg, fat tallrickar och skedar av trä, gjorde torparen oftast sjelv. Gafflar fanns ej förrn på 1870 talet Mjölk och mattrågen hängde på en spik på väggen Fat och tallrickar ställdes på ”karahyllan” och skedarna lågo i skedkassen kniv hade såväl kvinnor som män varsin lommekniv samt en bredbladig ”jonge” att skära bröd med Jongen köptes hos bysmeden eller av kringvandrande smålandssmeder som sålde knivar, skaror, lövknivar, navare m. mera.
På väggarna fanns inga prydnader utom vid Julen då man satte opp julabreven = (Kistebrev) Och bonader på de ställen der de hade sådana Men blommor i fönstren hade man överallt. I synnerhet Balsaminer, ty saften ur dess stjelkar var ett ypperligt sårläkningsmedel,Behövligt i en tid då männen, gamla som unga, sällan kom hem frå någon tillställning utan att vara knivskurna! Dessutom fanns Blodsdroppar, Pelargonier och ”Luttebladsträ”, med runda blad utan blommor men med härlig lukt. Krusmyrten även kallade Araner,Välluktande med stora blad, utan blommor, samt Heptunior med varierande färgställning på blommorna, mycket blomrika, och många flera slag. (Jag har skrivit de namn vi använde, ty jag känner ej dessa växters botaniska benämningar . )
At sin egen bonde gjorde icke torparna något arbete hemma hos sig sjelv Men var torparn händig, kunde han göra träsko, skedar skacklar Bogträ o.s.v. åt andra bönder i byn, som icke hade någon slöjdkunnig torpare. Härför erhölls endast sällan reda penningar utan produkter som torparn var i behov av = (byteshandel)
s.201
Fick torparn besök av någon som skulle övernatta, fick denne ligga i en säng eller soffa och den som anners låg i bädden fick ligga på golvet om vintren. På höslinnet om sommaren Att en prest låg en natt hos en torpare, hände säkert aldrig!
Besittningstiden på ett torp är förut omtalad. Men anledning till fyttning under denna tid kunde förekomma,såsom: Om torparn blev långvarigt sjuk,eller dog, och enkan icke var i stånd att fullgöra skyldigheterna. Om torparn begick något brott så att han blev dömd till långvarigt fängelse. Om torparn var tjuvgömmare eller lät brottslingar och tattare bo hos sig, så var även detta ett lagligt skäl för att få honom avlägsnad frå torpet Detta sista var ett aber som mången torpare gjorde sig skyldig till.
Sålänge byorganisationen fanns kvar och åldermannens myndighet kunde göra sig gällande utjemnades de flesta stridigheter i godo En förståndig ålderman var den bästa ordningens upprätthållare vars ord och bud hörsammades bättre än länsmannes order Den frihet som sedan följde, missbrukades ofta. Mer av en bristande förmåga att se förhållanden i sitt rätta ljus, än av en skadlig lust att ställa till rackartyg.
Flyttningen från ett ställe till ett annat ålåg torparen Men i regel släppte den bonde, till vilken torparn skulle flytta i de flesta fall till skjutser att transportera torparns egodelar. Ytterst sällan hade en torpare andra dragdjur än korna, och dessa lämpade sig icke gerna att köra lång väg med Om än bonden ej hade annat än oxar, var dessa ändå bättre än korna.