Måns Nilssons rättegång (1) 27 jan 1862

Östra Härads Rätt, Lyckeby, Vårtinget 1862

§ 166

Till tinget den 27 Januari 1862 hade Kr(ono)l(änsma)n H. (?) Bolling instämt bonden Måns Nilsson på Senoren och pigan Ingrid (Catharina) Katrina Swensdotter på Möcklö, med answars-påstående för det de skola i början af år 1860 under det sw(aran)de pigan tjenade hos Måns Nilsson med hwarandra plägat köttsligt umgänge, deraf sw(aran)de pigan blifvit hafvande med ett den 21 Oktober nämnde år på Möcklö framfödt (barn) ännu lefvande barn; i sammanhang hvarmed sw(aran)de pigan yrkat åläggande för Måns Nilsson att bidraga till barnets uppfostran.

Wid upprop af målet var Sw(aran)de pigan personligen tillstädes i närvaro af åkl(agaren) hwilken från Sw(aran)den Måns Nilsson inlemnade ett så lydande skriftligt erkännande, tecknadt å stämningen i målet:

”Åtalade förseelsen erkännes; och underkastar jag mig laga answar derför.

Hesslegården den 20 Januari 1862.

Måns Nilsson i Torp, Senoren.

Härvid på en gång närvarande vittnen:

Oscar Nilsson Anders Andersson”

Sw(aran)de pigan uppgaf härefter att Sw(aran)den (Nils) Måns Nilsson, som vid den tid Sw(aran)de pigan blef rådd med barnet, varit enkling, men numera vore omgift, (skrif) utfärdat skriftlig förbindelse å tvåhundra RD med ränta såsom ersättning för fosterlön, men att pigans fader, som vore hennes förmyndare vägrat (erkänna mottaga) godkänna den sålunda träffade förlikningen  emedan utfästa (denna) summan i hans tankar ej varit (såsom ej) tillräcklig, synnerligast som Sw(aran)den vore förmögen och ägare af (½) ett halft hemman, hvarföre (han väl hade råd fadren) sw(aran)de pigan nu yrkade att Sw(aran)den måtte åläggas att med (årligt) viss årlig summa bidraga till barnets uppfostran, ingifvande Sw(aran)de pigan om (?) den af Måns Nilsson utfärdade förbindelsen så lydande: Såsom ersättning …1, Litt. X

§ 166 

Litt X

Såsom ersättning för det lägersmål, som jag undertecknad har föröfvat med Bonddottern Ingri Chatrina Swensdotter på Möklö, hvarvid till följd blifvit att hon framfödde ett flickobarn år 1861 och hviket barn ännu är lefvande, så hafver jag med ofvannämnda Ingri Chatr. i dag i wittnes närvaro öfverenskommit att på en gång såsom ersättning till Barnets Christliga uppfostran sköttsel och wård betala kontant Twå Hundra Rixdaler Rixmynt /200/ Rixd. Rixmt med Ränta efter Lag från i dag till betalning sker eller 6 procent och tre (?) månaders tid efter påfordran  detta hafva vi å ömse sidor öfverenskommit och beslutat i tillkallade vittnes närvaro som skedde på Möcklö den 23 Januari 1862.

Ingr. Chatrine I C S Swensdotter

Måns Nilsson i Torp

på Möklö egenhändigt

På en gång närvarande vittne

Karin / km/ Månsdotter Swen Andersson

på Möklö i Westernäs

(Dess De af sw:de pigan lemnade upplysningar nu uppgifvit witsordades af Åkl(agaren), hvarefter och) sedan Enkan Ingrid Andersdotter på Möcklö, hwilken till denna dag blifvit inkallad såsom vittne i målet företrädt och fordrat ersättning för 1 ¼ mils tingsresa, (målet) öfverlemnades målet till pröfning.

Wid tingets slut den 16 April 1862 afsades följande

Utslag

(Genom Swarandernas eget erkännande är styrkt, att de med)

Genom Swarandernas eget erkännande är styrkt att de med hvarandra föröfvat lägersmål under sådan tid i början af år 1860, då Sw(aran)de pigan var i Swaranden Måns Nilssons tjenst, att han kan vara fader till det af (Sw(aran)de pigan) henne i Oktober månad samma år på Möcklö framfödda, ännu lefvande barn, hwadan Härads Rätten, jemlikt 53 Kap. 1, 3 och 4 §§ och 55 Kap. 5 § M.B. samt Kongl. Förordningen den 10 April 1810, dömer Sw(arander)na, Måns Nilsson att för lägersmål med sin tjenstepiga böta tio RD till treskiftes mellan Konungen, Häradet och Åkl. och att till Ramdala kyrka utgifva eller med arbete aftjena 2 RD, samt Ingrid Cathrina Swensdotter att till samma kyrka på lika sätt erlägga (1 Riksdaler) En RD; skolande Måns Nilsson i brist af tillgång till honom ådömda böter undergå En månads fängelse; hwarförutan H(ärads)r(ätte)n (förpligtar Måns) förpligtar Måns Nilsson att (för inställelsen ersätta Enkan Ingrid Andersdotter på Möcklö, som (den 27 Januari 1862) blifvit inkallad för att vittna i målet med twå RD samt att årligen och till dess det Swaranderna emellan sammanaflade barn uppnått femton år eller sig sjelf föda kan, såsom bidrag till detsammas uppfostran till Sw(aran)de pigan utgifva 40 RD allt Riksmynt)  för inställelsen ersätta Enkan Ingrid Andersdotter på Möcklö, som blifwit inkallad för att wittna i målet med twå RD smt.

Deremot och som Sw(aran)de Måns Nilssons hörande är nödigt i fråga om Ingrid Katarina Svensdotters kraf af uppfostringsbidrag till hennes med Sw(aran)den sammanaflade barn, finner H(ärads)r(ätte)n skäligt uppskjuta målet i denna del till nästa tings andra dag , då S(warande)na hafva att sig inställa, S(waran)de pigan om hon käromålet fullföljer, och S(waran)de Måns Nilsson vid 5 RDs vite; börande han om detta blifvit underrättad af S(waran)de pigan, som vid inställelsen nästa ting bör vara åtföljd af sin fader.

(I marginalen) Uppskof 2:dra dgn

Transkriberingen gjord av Eva Mårtensson Kangeman

Måns Nilssons rättegång (2) 13 maj 1862

Östra Härads Rätt, Vårtinget, Maj 1862

Den 13 Maj 1862 2:a dagen                                                                  

(I marginalen:) § 49

Wid upprop af det i domboken för sista ting under § 166 antecknade och till denna rättegångsdag uppskjutna mål emellan Pigan Ingrid Maria (OBS! Fel namn!) Swensdotter på Möcklö, K(äran)de, och bonden Måns Nilsson i Torp på Senoren, Sw(aran)de, om barnuppfostringshjelp inställde sig P(arter)na personligen, derwid Sw(aran)den inlemnade följande skrift: ”Sedan jag etc.” ……….Litt. E. Härwid var fogadt ett prestbevis så lydande: ”Att bonden etc.” ………Litt F.

§ 49 Litt. E

Sedan jag fått inhämta kännedom af Härads Rättens utslag den 27 Januari detta år rörande fosterlön till pigan Ingrid Katarina Swensdotters på Möcklö flickebarn m. m. hvarigenom jag, som förut i målet icke blifvit hörd, ålägges böta Tio Rd Rmt för lägersmål med min tjenstepiga, så får jag, hvad det vidkommer dessa böter, deremot protestera på den grund att samma piga, enligt bifogade prestbetyg, alldrig varit hos mig lagstadd eller skattskrifven utan blott tidtalls åt mig förrättadt arbete.

– Anbeträffande min ekonomiska ställning, som käranden onödigt vidrört och hvarmed ingen annan än jag borde hafva att sköta, då sådant igentligen ej vidkommer hufvudsaken, vill jag i förbigående endast nämna att jag icke äger ½ hemman sedan mina Tre omyndige barn hvilka jag med min förra hustru sammanaflat äga hälften deraf (?) och att samma ½ mtl är intecknat för 3050 RD.

För att i vänlighet bilägga saken, som i motsatt fall fått en hel(t) annan utgång hvarom jag här icke anser mig böra orda, träffades mellan mig, Ingrid Katarina och hennes fader, den 23 sistlidne Januari den förening att jag i ett för allt skulle betala 200 RD nu gångbart mynt, hvarförutan jag har Hr Commessari(e) H. Bolling skriftligen erkände förseelsen och i öfrigt underkastade mig lagens vidare åtgärd; men skulle käranden som tilltror sig af mig vinna större fördelar och till grund härföre oriktigt kastat skulden på sin fader, icke åtnöjes med förberörde belopp 200 Rd eller med 20 RD årlig fosterlön intill den tiden inträffar att hennes barn uppnått 15 års ålder, så åtager jag mig att sjelf öfvertaga och uppfostra samma barn samt att ersätta henne med sistnämnde årliga summa för den tid hon sitt barn vårdat.

Torp den 13 Maj 1862.

Måns Nilsson

§ 49 Litt. F

Att Bonden Sven Jonssons dotter Ingrid Cathrina alltjemt varit mantalsskrifven hos sin fader på No 104 Möcklö, och således hvarken år 1860 eller sedermera varit skrifven hos Bonden Måns Nilsson å No 113 Torp på Senoren intygas på begäran af nämnde Måns Nilsson.

Ramdala den 10 Maj 1862

M (?) G. Ammilon

P. l. (Pastor loci)

K(äran)de pigan upplyste att hennes fader bonden Swen Jonsson på Möcklö, vore sjuk och derföre ej kunnat i dag inställa sig; Och H(ärads)r(ätte)n som fann Swen Jonssons hörande nödigt innan målet slutligen afgjordes, förständigade härefter att målet skulle åter förekomma å nästa tings andra rättegångsdag, då P(arter)ne vid förut stadgad följd hade att sig (tillstädes komma) inställa, och dertill K(äran)de pigan, derest hon ville fullfölja sin (stämning) talan, borde bevisligen hafva inkallat sin fader Swen Jonsson som å sagda dag hade att tillstädes komma, derest han ej ville anses såsom hade han för sin del godkänt den mellan P(arter)ne (träffade förlikningsskrift) upprättade förening af den 23 sistl(idne) Januari.

I marginalen: Uppskof

2:a dagen

Transkriberingen gjord av Eva Mårtensson Kangeman

Måns Nilssons rättegång (3) 16 sept 1862

ÖHR AIa: 162 16 September 1862

§  31 I Parternes (?) personliga närvaro förelåg (?) H(ärads)r(ätte)n det i sista tings dombok under § 49 antecknade och till denna rättegångsdag uppskjutna mål emellan Pigan Ingrid Katrina Swensdtr på Möcklö, K(äran)de, samt bonden Måns Nilsson i Torp på Senoren, Sw(aran)de, om barnuppfostringsbidrag, dervid K:de pigan från sin fader ingaf en så lydande skrift:

”Till undvikande af etc….” Litt. B

Till Östra Härads Tingsrätt

§ 31 Litt. B

Till undvikande af personlig inställelse wid domstolen får jag, som är gammal och sjuklig, på detta sätt i målet emellan min dotter Ingrid Katrina och hemmansegaren Måns Nilsson på Senoren, om barnuppfostringshjelp, ödmjukast gifva tillkännagifva, att jag wäl wid föreningens upprättande dem emellan derom war tillstädes, men att jag icke förstod det jag hade någonting dermed att skaffa hwarföre jag icke eller satte mig emot densamma, ehuru jag då, likasom nu, fann öfverenskomna uppfostringsbidraget för ringa; Öfverlemnande jag emellertid till Domstolen att bestämma detsammas belopp.

Möcklö den  September 1862

Swen Jonson

Såsom närvarande wittne,

Swen Olsson

Efter uppläsandet häraf påyrkade Swaranden, att den emellan honom och K:de pigan skriftligen ingångna förening skulle lända till efterrättelse, hwaremot K:de pigan fortfarande förklarade att de utfästade 200 Rd vore för litet.

P(arter)ne öfverlemnade nu målet till pröfning, dervid förständigades att vid tingets slut skulle meddelas

Utslag

afsagdt den 13 December 1862.

Emedan K:de pigan i närvaro af sin fader och Målsman Swen Jonsson med Sw(arand)den upprättat företedde förenings ……… af den 23 sistl. Januari mot hvilken Swen Jonsson vid tillfället icke framställt någon anmärkning och hvilken han följaktligen måste anses äfven hafva för sin del godkänt; ty ock då den P(arter)ne emellan lagligen ingångna förening måste för dem båda lända till efterrättelse, finner H(ärads)r(ätte)n Käromålet icke kunna i vidsträcktare mån bifallas än att Sw(aran)den i enlighet med sin berörda förbindelse förpligtas att till K(äran)de pigan såsom bidrag till hennes oäkta barns uppfostran genast i ett för allt erlägga Twåhundra RD rmt jemte sex procent ränta från den 23 Januari innevarande år.

Transkriberingen gjord av Eva Mårtensson Kangeman

Ny bok! Mia på Möcklö

Ny bok! Mia på Möcklö

Nu finns min nya roman Mia på Möcklö. Boken trycks print-on-demand

  • 464 sidor
  • mjukband
  • 230×152 mm (6×9 tum)
  • 966 g
  • capris 220 kr + porto

Jag kommer att hålla ett litet lager hemma och säljer via mitt förlag BevaraMinnen på Bokbörsen. Då går det att få den signerad om man önskar.

Boken finns i internet-boklådor som Bokus och Adlibris.
Östra Blekinge Hembygdsförening säljer den också.

Om efterfrågan finns konverterar jag den även till e-bok.

11 september 1863

11 sep

Protokoll hållet vid Urtima ting med Östra härad och cellfängelset i Carlskrona den 11 september 1863.

Ordförande undertecknad, domare i rätten

Nämnd: Arnold Svensson i Mölletorp, Anders Håkansson i Berntorp, Anders Holmberg i Sötevallsryd, Carl Oskar Svensson i Öljersjö, Sven Pettersson i Sandbäcksmåla, Anders Nilsson i Vinberga, Lars Andersson i Stubbetorp, Anders Svensson i Långelycke

§1

Sedan Konungens befallningshavare uti skrivelse till domhavanden tillkänna givit att för mord å pigan Ingrid Maria Pettersdotter i Möcklö misstänkta bondsonen Olaus Svensson därstädes blivit av tf kronolänsman F A Blomqvist fastad häktades och i anledning härav anmodat domhavanden att angående Olaus Svensson som i länshäktet förvarades företaga rannsakning hade denna dag härför blivit bestämd samt allmänna åklagaren i orten erhållit förständigande att hit inkalla de personer som i saken kunde lämna upplysning.

Efter det tilltalade Olaus Svensson blivit från cellen upphämtad och för rätten inställd företogs den begärda rannsakningen i närvaro av kronolänsman H Bolling såsom allmänna åklagaren ingivande han härvid följande obduktionsprotokoll:

” År 1863 den 2 september  att ___ Litt A

Dessutom företedde åklagaren tvenne så lydande prestbevis:

” Bondsonen Olaus Svensson ____ Litt B

” Numera aflidna inhyses ____ Litt C

Olaus Svensson som härefter hördes uppgav i avseende på sina levnadsomständigheter att hans föräldrar voro Sven Jonsson och Sissa Olofsdotter vilka ägde och bebodde 1/6 mtl No 104 Möcklö, att han jämte sina yngre syskon, brodern Johan och ogifta systern Ingrid Catharina vistas hemma hos föräldrarna där han till handagått vid gårdsbruket samt att han aldrig tillfarne varit tilltalad vid domstol mer än tvenne tre gånger för lägersmål med numera avlidna Ingrid Maria Pettersdotter till hvars trenne barn av vilka dock ett numera avlidit, han blivit dömd att utgiva fosterlön.

Olaus Svensson berättade vidare att han för omkring 10 eller 12 år sedan blivit bekant med Ingrid Maria Pettersdotter som då tjänade i granngården hos sin morbroder bonden Sven Larsson i Möcklö, varefter hon efter någon tid framfödde ett oäkta barn som hon med Olaus Svensson sammanavlat. Även sedan Ingrid Maria därefter flyttat till avskedade båtsmannen Fil som bodde 6 a 7 bösshåll från Olaus Svenssons hem fortsatte han det olovliga umgänget med henne vilket hade till följd att hon födde ytterligare tvenne barn av vilket det yngsta som ännu levde voro 3 år gammalt. Efter dettas födelse hade Olaus Svensson ej haft samlag med Ingrid Maria Pettersdotter och ej ens besökt henne eller samtalat med henne vidare än att han hälsat på henne då han händelsevis mött henne ute.

Angående Ingrid Maria Pettersdotters död förnekade Olaus Svensson all kännedom med förklarande att han icke sett henne sedan söndagen den 16 augusti eller dagen för än hon försvann då han vid middagstiden träffade henne inne hos bonden Måns Andersson i Möcklö därvid han likväl ej växlade ett enda ord med henne. Sedan Olaus Svensson före Ingrid Maria Pettersdotter avlägsnat sig härifrån gick han hem till sina föräldrar och uppehöll sig där till fram på eftermiddagen då han i sällskap med några drängar, nämligen hans broder Johan Svensson, Måns Anderssons dräng Petter Magnus Olsson och drängen Johan hos Lars Månsson i Åby gick till en ölkrog i Gängletorp. När de fram på aftonen begåvo sig härifrån sammanträffade de på vägen med torparesönerna Andreas Månsson och Petter Johan Månsson samt drängen Anders Nilsson alla i Möcklö. I sällskap med vilka de återvände till ölkrogen och uppehöllo sig där en halvtimma varefter de i skymningen alla återvände till Möcklö där de åtskildes utanför Måns Anderssons gård. På hemvägen därifrån träffade Olaus Svensson torparesonen Lars Svensson och följde denna till torparen Ola Larsson varefter han gick ensam hem till sina föräldrar. Sedan Olaus Svensson ätit kvällsvard kom ovannämnda Petter Magnus Olsson tillsammans med vilken han plägade tillbringa nätterna i en Måns Andersson tillhörig hö-lada och hämtade honom varpå de tillsammans begåvo sig till ladan och lade sig. Dagen därefter eller måndagen den 17 augusti var Olaus Svensson hela dagen sysselsatt med att ärga i fadern gärde tills han på kvällen bagav sig till Måns Anderssons gård för att såsom vanligt gå och lägga sig i höladan tillsammans, men som denna då ännu icke spisat kvällsvard gick Olaus Svensson ner till bonden Sven Anderssons i Östra Möcklö, vid sjöstranden 1/4 mil öster om Måns Anderssons belägna gård för att hämta några hönsägg som han hittat i gärdet och gömt i en krubba i Sven Anderssons stall. Då Olaus Svensson ej kunde finna äggen återvände han utan att hava träffat eller mött någon till Måns Anderssons lada där Olaus Svenssons genast lade sig bredvid Petter Magnus Olsson som sedan gått till vila och under samma täcke som denna. Ungefär en halvtimme hade då förflutit sedan Olaus Svensson gått från Måns Anderssons gård till Sven Anderssons gård och klockan var knappt mer än 1/2 9 på aftonen. Petter Magnus Olsson hade då redan somnat samt vaknade ej när Olaus Svensson kom. Olaus Svensson låg i ladan till morgonen då Måns Andersson kom och väckte Petter Magnus Olsson därvid även Olaus Svensson steg upp och gick hem till sitt arbete, samt fick under dagens lopp eller påföljande dag höra, utan att han kunde minnas av vem att Ingrid Maria Pettersdotter saknades. Även efteråt hörde Olaus Svensson ofta talas härom och sedan liket påträffats fick han samma dag veta detta av Måns Andersson.

På frågor upplyste Olaus Svensson vidare att hans faders gård är belägen vid sjöstranden samt ligger främst när man kommer från Gängletorp, att Måns Anderssons gård är belägen likaledes vid sjöstranden ett par bösshåll från Olaus Svenssons hem samt att Ingrid Maria Pettersdotter bott ett stycke bortom Måns Anderssons, tilläggande att hans fader visserligen ägde en båt men att denna legat ett långt stycke från hemmet vid utmarken varemot närmsta grannen Sven Larsson vars gård vore belägen mellan Olaus Svenssons bostad och Måns Anderssons hade en båt som hela sommaren legat olåst och försedd med åror vid stranden utanför boningshusen.

Slutligen förklarade Olaus Svensson att han aldrig hyst agg till Ingrid Maria Pettersdotter och att hon destomindre någonsin sökt lägga hinder i vägen för Olaus Svenssons giftermål med någon annan som därom aldrig varit fråga.

Sedan åklagaren tillkännagivit att han ej nu vore försedd med säcken vari Ingrid Maria Pettersdotters lik varit insvept då det hittades men att dennas morbroder bonden Sven Larsson hit medtagit stenen som varit använd till repet satt jämte liket och repet varmed stenen varit fastgjord företrädd Sven Larsson och förevisade berörda sten och rep vilka Olaus Svensson sade sig aldrig förut hava sett. Repet därvid en mindre tjuderpåle ännu var fästad befanns vara omkring 6 famnar långt och av en fingers tjocklek. Stenen hade formen av en slipsten och var vid pass 3 3 qvarter i genomskärning, mycket ojämn samt försedd med ett större hål i mitten och ett mindre i ena kanten.

Sven Larsson som härefter hördes utan ed upgav att han som varit Ingrid Maria Pettersdotters köttsliga morbroder tagit henne i sin tjänst för 11 eller 12 år sedan då inom kort ett förtroligt förhållande uppkommit mellan henne och Olaus Svensson vilken hon blev redd med ett barn, som nu vore 9 eller 10 år gammalt. Därefter flyttade Ingrid Maria Pettersdotter från Sven Larsson till Ola Fil hos vilken hon alltsedan bott och där Olaus Svensson fortfarande brukat besöka henne. Om giftermål mellan Olaus Svensson och Ingrid Maria Pettersdotter varit ifråga sade sig Sven Larsson ej veta. Varemot han hört sägas att Olaus Svensson skulle vara fader till ett barn som en Sven Larssons brorsdotter torpardotter Ingrid Maria Olofsdotter i Möcklö nyligen framfött dock visste Sven Larsson ej heller om Olaus Svensson haft för avsikt att gifta sig med denna. Sven Larsson plägade ofta träffa Ingrid Maria Pettersdotter vilken han många gånger förgäves förmanade att hon skulle avbryta bekantskapen med Olaus Svensson och senast såg Sven Larsson henne om morgonen den 17 augusti då han var hemma hos henne därvid hon var munter och glad men ej omtalade att hon skulle gå bort. Lördagen den 29 augusti fick Sven Larsson höra att hennes lik blivit påträffat och uppdraget på land vid Trummenäs varför Sven Larsson och hans dräng rodde dit med den förras båt och hämtade liket samt förde det till Ramdala kyrka med Måns Anderssons häst. Likets ansikte var då oigenkännligt men kläderna igenkände Sven Larsson med säkerhet såsom Ingrid Maria Pettersdotters. Övre delen av kroppen av kroppen var inknuten i en säck och den förevista stenen med repet fastgjord vid liket. Repet igenkände Sven Larsson såsom det varmed hans häst måndagsaftonen den 17 augusti varit tjudrad på en äng helt nära Olaus Svenssons bostad och vilket saknades morgonen därpå då hästen gick lös med endast en rem kring foten varvid repet varit fästat. Säcken sade sig Sven Larsson ej igenkänna men stenen skulle efter vad han hört tillhöra en änka vid namn Karin Håkansdotter och skulle ha legat uti en vid Olaus Svenssons faders gård besittig lada som av honom under sommaren begagnats för kreaturen. Sven Larsson sade sig varken före eller efter det liket hittades hava talat med Olaus Svensson om Ingrid Maria Pettersdotter och tillade att ehuru han ej frågat Ingrid Maria Pettersdotter om hon voro havande han likväl tyckt sig märka detta emedan hon alltnog tjocknade dock sade han sig ej med visshet bekant om Olaus Svensson även på senare tiden plägat besöka henne.

Åklagaren upplyste härefter att Olaus Svensson häktats söndagen den 30 augusti vid Ramdala kyrka där han bevittnat gudstjänsten samt att vid sedemera anställd undersökning i Olaus Svenssons bostad påträffats en väst av smårutigt bomullstyg som nu företeddes och befanns vara något fläckad av blod utmed knappraden. Olaus Svensson förklarade att västen visserligen tillhörde honom men att han endast begagnat den om helgdagarna samt att fläckarna funnit där sedan förliden påsk då han en gång hade näsblod.

Åklagaren företedde härefter även en gammal handyxa varpå fläckar likasom efter blod kring eggen och som skulle tillhöra Måns Andersson i Möcklö från vilken den kommit bort vid samma tid som Ingrid Maria Pettersdotter kom bort.

Måns Andersson som fanns vid rätten tillstädes framträdde och förklarade att yxan tillhörde honom och att den på senare tiden honom veterligen ej begagnats till annat än att hugga ris med. Kort efter det Ingrid Maria Pettersdotter bortkom saknades den och kom till rätta först dagen innan liket hittades då den fanns liggande på vedkubben sedan Måns Anderssons hustru förut frågat deras dräng Petter Magnus Olsson efter den. Sedan Olaus Svensson förklarat det han aldrig förr än nu sett ifrågavarande yxa anhöll åklagaren om vittnesförhörd med avskedade båtsmannen Nils Bram på Senoren, hemmansägaren Måns Andersson, torparen Anders Pettersson, drängen Petter Magnus Olsson, inhyses Lars Svensson, drängen Johan Larssons hustru Ingjerd Svensdotter, backstugubon Sven Larssons hustru Christina Svensdotter, avskedade båtsmannen Olof Fils hustru Carin Pettersdotter, kronobåtsmannen Petter Fils son Olof Pettersson, avskedade båtsmannen Anders Andersson Törnberg samt drängen Petter Andersson alla i Möcklö vilka samtliga funnes vid rätten tillstädes.

Sedan åklagaren upplyst vad av Måns Anderssons vitsordades att denna voro gift med Ingrid Maria Pettersdotters moster hördes Måns Andersson, som följdaktligen förklarades jävig i målet, att vittna utan ed och berättade att han väl visste det Olaus Svensson och Ingrid Maria Pettersdotter länge stått i förtroligt förhållande till varandra och haft flera barn tillsammans men att han ej med säkerhet kände om detta förhållande fortfarit även efter det yngsta barnet föddes ehuru han hört av sin hustru att då denna kort före Ingrid Maria Pettersdotters försvinnande förebrådde henne att hon åter vore med barn, hon utan att uttryckligen namngivet Olaus Svensson, yttrat att det icke vore farligt denna gång emedan ”han nu sagt att han skulle gifta sig med henne”. På frågor berättade Måns Andersson vidare att hans dräng Petter Magnus Olsson en längre tid under förlidna sommaren legat tillsammans med Olaus Svensson i höladorna förut en tid hos dennes fader och sedan hos Måns Andersson där de hade sitt tillhåll vid den tid när Ingrid Maria Pettersdotter kom bort.

Om måndagsaftonen den 17 augusti eller samma kväll mordet skulle ha skett kom Olaus Svensson hem till Måns Andersson och frågade efter Petter Magnus Olsson med vilken han samtalade en stund varefter han avlägsnade sig och Petter Magnus Olsson gick in för att äta kvällsvard. På fäljande morgon då Måns Andersson gick in i sin lada för att väcka Petter Magnus Olsson låg Olaus Svensson som vanligr bredvid honom i höet. Sista gången Måns Andersson såg Ingrid Maria Pettersdotter vid liv var vid middagstiden den 17 augusti då hon söndagsklädd gick förbi hans bostad på väg åt Gängletorp men Måns Andersson talade ej med henne och såg henne sedan ej förrän hennes lik blivit hittat då han var behjälplig att med sin häst föra det till Ramdala. Liket var då inknutet i en säck och fastbundet vid nu förevista stenen men Måns Andersson kunde genom ett hål på säcken se ansiktet som tydligen var skadat av yttre våld och mycket förvandlat dock igenkände Måns Andersson tydligt att det var Ingrid Maria Pettersotters lik, vilket även syntes av kläderna. Stenen vid vilken liket var fastbundet sade Måns Andersson sig förut under sommaren hava sett i änkan Karin Håkansdotters lada vilken begagnades av Olaus Svenssons fader men om repet tillhörde Sven Larsson kunde Måns Andersson ej bestämt uppgiva, ehuru han om morgonen den 18 augusti såg Sven Larssons häst gå lös och hördes Sven Larsson omtala att tjuderepet blivit stulet. Då Måns Andersson på följande onsdagsmorgonen berättade detta för svaranden och Petter Magnus Olsson yttrade den förra att det var oförsikligt att tjudra hästen så nära vägen där en mängd folk strök förbi samt tillade att han hört Sven Larsson säga det repet varit värt 5 daler.

Då jäv mot övriga till vittnen åberopade personer ej förekom fingo de avlägga ed varefter de för mened varnade hördes särskilt och vittnade sålunda.

1) Nils Bram: omkring kl. 6 på morgonen den 29 sistlidne augusti rodde vittnet från Senoren till Torstäva därvid vittnet fick se benen av en människokropp flyta på vattnet mitt för sydligaste udden vid Trummenäs. Vittnet rodde dit och fann liket av en kvinna med övre delen av kroppen under vattnet, varefter vittnet förde det i land och drog upp det på en berghall. Liket var då inknutet i en säck som var dragen över huvudet och armarna samt med en tåg som var fästad kring livet fastgjort vid en mindre kvarnsten. Vittnet försökte betrakta ansiktet genom ett hål på säcken men kunde ej skönja dragen och kunde ej heller på kläderna igenkänna vem den döda i levnastiden varit ehuru vittnet ganska väl känt Ingrid Maria Pettersdotter. Sedan liket blivit uppdraget vinkade vittnet åt sig till vittne åberopade Anders Pettersson som fanns i en båt i närheten och vilken genast rodde till Möcklö för att skaffa folk, men vittnet inväntade dem icke utan fortsatte sin väg kvarlämnande liket på berghällen. Sedan vittnet härefter påsett nu företedda stenen och repet igenkände vittnet dessa som desamma vilka varit fästade vid liket när vittnet fanns det varjämte vittnet på fråga att avståndet från stället där liket hittades till Möcklö var omkring 1/4 mil. Uppläst och vidkänt.

2) Anders Pettersson: Vittnet som likaledes på morgonen den 29 augusti befann sig i en båt ute på sjön i närheten av Trummenäs varseblev där förra vittnet Bram som vinkade vittnet till sig och gjorde vittnet för övrigt lika berättelse med Bram med tillägg att då vittnet genom ett hål i säcken betraktade likets ansikte vittnet tydligen igenkände Ingrid Maria Pettersdotter ehuru ansiktet var mycket förvandlat samt att vittnet underrättade Sven Larsson om likets anträffande men följde ej med då denna jämte sin dräng begav sig till Trummenäs för att hämta det utan stannade hemma. Vittnet hade då ännu ej hört att Olaus Svensson misstänktes för mordet och hade aldrig talat med honom om Ingrid Maria Pettersdotter. Uppläst och vidkänt.

3) Petter Magnus Olsson: Vittnen hade under minst en månads tid under sistlidna sommar brukat om nätterna ligga tillsammans med Olaus Svensson först i en hans föräldrar tillhörig lada men sedemera i Måns Anderssons där de tillbragte nätterna under ett par veckors tid innan Ingrid Maria Pettersdotter kom bort och tills dess Olaus Svensson häktades. Under denna tid hörde icke vittnet Olaus Svensson fälla några hotande utlåtelser om Ingrid Maria Pettersdotter eller yttra någon önskan att bliva henne kvitt ehuru han stod i förtroligt förhållande till en annan piga i grannskapet vilken uppgav honom såsom fader till ett barn som hon nyss fött. På sista tiden tyckte vittnet sig dock att Olaus Svenssons yttranden kunde förstå att han ej längre tyckte om Ingrid Maria Pettersdotter utan att vittnet likväl kunde närmare påminna sig hur han därvid uttryckt sig. Om det förtroliga förhållandet mellan Olaus Svensson och Ingrid Maria Pettersdotter fortfarit även sedan hon sist fött barn sade sig vittnet ej med visshet känn ehuru Olaus Svensson icke sällan brukade gå bort om nätterna då vittnet ej visst var han uppehöll sig, varjämte vittnet en gång sett honom tala med henne ungefär en halvtimmes tid på vägen utanför Måns Anderssons lada. Ingrid Maria Pettersdotter hade vittnet ej sett på flera dagar innan hon försvann och sade sig ej bekant om hon varit havande ehuru vittnet hört sådant omtalas.

Söndagsaftonen den 16 augusti gingo vittnet och Olaus Svensson samtidigt till vila i ladan där de tillbragte hela natten till måndagmorgonen men när vittnen på måndagen vid vanlig tid sedan vittnet spisat kvällsvard lade sig i ladan var Olaus Svensson borta och kom ej dit förr än ram på natten omkring kl. 12 då vittnet vaknade och talade några ord med honom därvid Olaus Svensson berättade att en av Sven Larssons hästar som varit tjudrade på gärdet slitit sig lös. Något annat yttrade Olaus Svensson ej då utan vittnet somnade åter. Men på morgonen när de stego upp för att gå till sitt arbete bad Olaus Svensson vittnet ej för någon omtala att han varit borta om natten utan att vittnet likväl frågade honom om skälet härtill eller var han uppehållit sig. Under veckans lopp var såväl vittnet som alla andra i Möcklö i den tron att Ingrid Maria Pettersdotter gått hem till sin moder i Rödeby och vittnet talade ej med Olaus Svensson om henne, men veckan därpå innan liket var funnet frågade Olaus Svensson en gång vittnet vad man trodde om henne hos Måns Anderssons och då vittnet härvid omtalade att Måns Anderssons hustru sagt att det väl gått med Ingrid Maria Pettersdotter som med en piga i Heljarum som för några år sedan blev mördad sedan hon blivit rådd med barn, sporde Olaus Svensson om man namngifvit någon och yttrade vid vittnets nekande svar härpå ”göra de det så ska fan spela med dem”. En annan gång då vittnet likaledes av Måns Anderssons hustru hört sägas att någon skulle ha skjutit ihjäl Ingrid Maria Pettersdotter omtalade vittnet detta för Olaus Svensson som därvid genmälde ”så dumma voro de väl icke att de låto smällen höras!. Något vidare samtal om Ingrid Maria Pettersdotter ägde ej rum mellan Olaus Svensson och vittnet förrän samma dag han häktades eller dagen efter det liket hittades då han om morgonen innan han gick till kyrkan sade till vittnet att ”det icke vore värt att vittnet för någon omtalade att han varit ute om aftnarna” men icke heller nu frågade vittnet honom varför han ej ville hava detta känt ehuru vittnet sedan de började misstänka att Olaus Svensson begått mordet eller åtminstone ej därom varit okunnig. Avseende på företedda yxan uppgav vittnet att den tillhörde Måns Andersson men att den ej kommit bort förrän ett par dagar efter Ingrid Maria Pettersdotters försvinnande samt att vittnet några dagar därefter hittat den bland riset på vedbacken och därvid lagt den på vedkubben.

Sedan liket påträffats var vittnet sin husbonde Måns Andersson behjälplig att köra det till Ramdala kyrka och igenkände därvid tydligen Ingrid Maria Pettersdotter. Däremot hade vittnet ej förut sett nu förevista stenen och repet eller säcken vari liket var inkutet. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson i anledning av detta vittnesmål hördes att klockan ej varit mer än omkring 9 på kvällen då han på måndagsaftonen 17 augusti lade sig i höladan jämte vittnet Petter Magnus Olsson men sade sig vilja minnas att han därvid för Petter Magnus Olsson omtalade att han varit i Sven Anderssons stall för att söka efter äggen som han där gömt. Något annat samtal hade likväl dem emellan då ej ägt rum och Olaus Svensson förnekade bestämt att han vare sig morgonen därpå eller vid något annat tillfälle bett Petter Magnus förtiga att han varit borta om natten till den 18 augusti. Vittnet Petter Magnus Olsson vidhöll däremot sin berättelse till alla delar och förklarade sig att Olaus Svensson vid ett annat tillfälle någon tid förut hade hittat och omnämnt att han hittat och gömt några ägg.

Vidare upplyste vittnet på frågor att Sven Anderssons gård låg ett stycke öster om Måns Anderssons varemot Sven Larssons äng där hästarna varit tjudrade vore belägen hitom eller väster om Måns Anderssons gård men att om man toge en genväg över markerna mellan Sven Anderssons och Måns Anderssons gård kunde se Sven Larssons berörda äng. Tilläggande vittnet slutligen att vittnet icke såsom Måns Andersson uppgivit om måndagkvällen då Olaus Svensson kom till Måns Anderssons gård och frågade efter vittnet talade med honom utan endast såg honom gå förbi när vittnet satt och åt kvällsvard.

Sedan Olaus Svensson härefter på fråga uppgivit att han om måndagkvällen den 17 augusti var iklädd vita byxor, rutig molskinnsväst och grå tröja samt mössa och träskor förklarade vittnet att han vid berörda tillfälle begagnat smårutiga sommarbyxor och prickig molskinsväst.

Åklagaren upplyste att då han efter Olaus Svenssons häktning infann sig i hans bostad man visat honom såväl de kläder vara Olaus Svenssons efter vittnets uppgift måndagsaftonen varit klädd som ett par vita byxor vilka voro rentvättade och därefter ej begagnade.

4) Lars Svensson: Vittnet hade både före och efter det Ingrid Maria Pettersdotter kom bort legat tillsammans med Olaus Svensson och vittnet Petter Magnus Olsson i Måns Anderssons lada men på måndagen den 17 augusti gick vittnet till Åby därifrån vittnet ej kom tillbaka förrän samma dag liket hittades eller den 29e då vittnet åter tillbragte natten i ladan tillsammans med Olaus Svensson och Petter Magnus Olsson.

I vad förhållande Olaus Svensson på senare tiden stått till Ingrid Maria Pettersdotter hade vittnet sig icke bekant och hade icke heller någonting hört honom uttala någon önskan att bliva henne kvitt, men ungefär en vecka efter det hon försvunnit var Olaus Svensson en morgon inne hos vittnets föräldrar och yttrade då samtalet föll på Ingrid Maria Pettersdotter att ”om han också skulle få 6 veckors eller 6 månaders fängelse vittnet mindes ej säkert vilket så skulle han lära henne att springa om hon komme tillbaka” varjämte han tillade att ”ifall hon skulle tagit in en hop bråte efter hon vore med barn och legat och dött i en buske skulle väl ingen kunna göra honom något för det”. Natten efter det liket hittats då vittnet efter sin återkomst från Åby låg tillsammans med Olaus Svensson i ladan kommo de även att samtala om Ingrid Maria Pettersdotter därvid Olaus Svensson yttrade ”jag kan väl tro att de ta oss och att de skylla mig för det men de få väl släppa ut oss igen”. Något vidare hade vittnet sig ej i saken bekant. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson vitsordade vittnesmålet med förklarande att han fällt omvittnade yttranden dels av förargelse över att Ingrid Maria Pettersdotter sprungit bort och gjorde sina bekanta oroliga dels i anledning därav Måns Anderssons hustru skulle yttrat misstankar mot honom och vittnet Petter Magnus Olsson.

5) Ingjerd Svensdotter: Vittnet som syster till förra vittnet Lars Svensson gjorde lika berättelse med denna om Olaus Svenssons yttranden i föräldrarnas stuga. Vid ett annat tillfälle sade Olaus Svensson då han träffade vittnet att ”om Ingrid Maria Pettersdotter ej kommer tillbaka skulle det bli ett pratande om henne” men anledningen till detta yttrande kunde vittnet sig nu ej minnas. En annan gång då talet i Olaus Svenssons närvaro föll på Ingrid Maria Pettersdotter uttryckte han den förmodan att hon ”begivit sig ut på något fartyg eller några herrar kanske tagit henne till sig”. Då vittnet samma dag liket var funnet vid middagstiden träffade Olaus Svensson omtalade han själv detta för vittnet och yttrade ”nu ta de väl mig och Petter Magnus men oss skola de väl snart få släpa ut igen” varjämte han tillade ”jag blir väl olycklig för den människans skull till slut” och genmälde då vittnet frågade om han ej vore rädd att hon skulle spöka för honom ”hon må väl komma, jag har tre tjuvungar som jag ska ge henne med”

Söndageftermiddagen den 16 augusti träffade vittnet Ingrid Maria Pettersdottersom därvid gråtande för vittnet omtalade att hon länge varit med barn vilket också syntes på henne samt att hon aldrig haft att göra med någon annan karl än Olaus Svensson. Även dagen därpå eller samma dag Ingrid Maria Pettersdotter försvann var vittnet inne hos henne på ett kort besök därvid hon sade sig skola gå till Lyckeby för att lösa strumpgarn hos färgarn men när hon gick såg vittnet ej och träffade henne inte vidare. Avseende på Olaus Svenssons förhållande till Ingrid Maria Pettersdotter under senare tiden upplyste vittnet som aldrig hört Olaus Svensson fälla några utlåtelser som antyder att han ville bliva henne kvitt, att då vittnet en natt i våras låg hos Ingrid Maria Pettersdotter kom Olaus Svensson och knackade på fönstret samt bad att få tala med Ingrid Maria Pettersdotter som genast steg upp och gick ut till honom men hur länge hon dröjde ute visste ej vittnet emedan vittnet genast somnade. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson som förut påstått att han aldrig efter sista barnets födelse besökt eller samtalat med Ingrid Maria Pettersdotter medgav nu sanningsenligheten av vad vittnet berättat med förklarande att han vid omvittnade tillfället ej hade annat ärende än att köpa garner.

I anledning härav upplyste vittnet att Ingrid Maria Pettersdotter vid den här tiden drev handel med kaffe och tobak.

6) Christina Svensdotter: Vittnet som ej hade sig någonting bekant om Olaus Svenssons förhållande till Ingrid Maria Pettersdotter under senare tiden träffade Olaus Svensson en gång sedan hon försvunnit därvid han frågade om Ingrid Maria Pettersdotter ännu kommit tillbaka och yttrade då vittnet svarade nekande ”om hon hade tagit in någon bråte och legat och dött i en buske skulle väl ingen taga mig för det” varjämte han uttalade anmodan att hon seglat bort på ett fartyg och sade då vittnet anmärkte att hon ej kunde fått prästbevis ”sådana konor tar herrarna till sig och sedan får man aldrig veta vart de tagit vägen”. Olaus Svensson yttrade även att Ingrid Maria Pettersdotter på senare tiden ”skojat sig till  något penningar varvid vittnet genmälde att hon ej hade mera penningar med sig när hon gick än något som Olaus Svenssons föräldrar medskickat att köpa kaffe för vilket vittnet hört omtalas. En annan gång då Olaus Svensson innan liket ännu var hittat frågade vittnet efter Ingrid Maria Pettersdotter och fick till svar att hon ännu ej var hemkommen yttrade han att ”om han ock skulle få 6 månaders fästning skulle han ge henne som sprang på det sättet”. Vid flera tillfällen före Ingrid Maria Pettersdotters försvinnande hade Olaus Svensson då vittnet kommit att tala med honom om henne väl fällt yttrande som antydde han vore ond på henne, såsom att han skulle slå benen av henne m.m. Men aldrig att han skulle taga henne av daga. Icke heller hade Olaus Svensson någonsin för vittnet nämnt varför han var uppretad på henne. Uppläst och vidkänt.

7) Karin Pettersdotter: Ingrid Maria Pettersdotter hade vid sin död en längre tid bott hos vittnet därsom Olaus Svensson ofta brukade besöka henne och stundom ligga där om nätterna, vilket vittnet särskilt påminde sig varit händelse nyårsdagen i år. Även hade Ingrid Maria Pettersdotter för vittnet omtalat att hon nu åter vore med barn sedan 8 dagar före midsommar och att Olaus Svensson vore fader därtill.

När Olaus Svensson sista gången besökt Ingrid Maria Pettersdotter sade sig vittnet ej säkert minnas men kort före midsommar kom han till vittnets bostad och bankade på fönstret därvid Ingrid Maria Pettersdotter gick ut till honom. Strax efter midsommar reste vittnet till Ronneby och kom ej därifrån förrän några dagar innan Ingrid Maria Pettersdotter försvann. I följd härav vittnet ej hade sig bekant vad som under denna tid passerat mellan Ingrid Maria Pettersdotter och Olaus Svensson.

Om måndagen den 17 augusti omtalade Ingrid Maria Pettersdotter vid middagstiden för vittnet att hon ämnade gå tii Lyckeby därvid vittnet varnade henne att gå för sent att hon ej hann hem till kvällen emedan vittnet ej tyckte om att hon var ute om nätterna och dessutom fruktade att Olaus Svensson som städse gjort sig känd för ett vilt och hämdlystet sinne skulle göra henne något ont oaktat vittnet ej hört honom fälla några yttranden som antydde att han hyste en sådan avsikt. På vittnets varning svarade Ingrid Maria Pettersdotter att hon nog hunne tillbaka före skymningen och att det i allt fall ej vore farligt nu sedan Olaus Svensson lovat henne äktenskap därtil även hans moder givit samtycke. Sedan såg vittnet aldrig Ingrid Maria Pettersdotter mera och talade ej heller med Olaus Svensson om henne, tilläggande vittnet att Ingrid Maria Pettersdotter hade understöd av fattigvården till sina barns uppfostran samt att hon aldrig så vitt vittnet visste fått något av Olaus Svensson aktat han blivit dömd att betala uppfostringsbidrag till alla hennes barn. Uppläst och vidkänt.

8) Olof Pettersson: vittnet som numera tjänade i Gängletorp hade sig alls ingenting i saken bekant och förklarade sig varken hava samtalat med Olaus Svensson om Ingrid Maria Pettersdotter eller hört honom fälla några yttranden om henne. Vidkänt.

9) Anders Andersson Törnberg: Vittnet kunde ej lämna någon upplysning i saken. Vidkänt.

10) Petter Andersson: Vittnet kände ingenting i saken. Vidkänt.

Åklagaren anhöll härefter om uppskov för flera vittnens hörande och för att inkalla Ingrid Maria Pettersdotters föräldrar vilka enligt erhållen upplysning skulle bo i Rödeby. Med bifall vartill Häradsrätten utställde målet till den 7 nästkommande oktober då åklagaren borde vara försedd med tilgänglig bevisning samt till häradsrätten hava medtagit den säck vari Ingrid Maria Pettersdotters lik varit inknutet. Och skulle emellertid Olaus Svensson fortfarande i Länshäktet förvaras.

Urtima ting 7 oktober 1863

Urtima ting 7 oktober 1863

§2

i Enlighet med Häradsrättens beslut vid urtima ting den 11 sept september förelägs nu åter det [i Domboken här ofvan under §1 antecknade att] till denna dag uppskjutna mål hwari [?] kronolänsmannen Bolling tilltalat häktade bondsonen Olaus Svensson från Möcklö för mord å pigan Ingrid Maria Pettersdotter; och inställdes härvid tilltalade Olaus Svensson för Rätten i närvaro af Åkl Länsmannen Bolling.

Olaus Svensson som alfvarligen tillhålls att tala sanning, fortfor att förneka all kännedom om åtalade brottet, men gjorde en ändring i sin förra berättelse att [han ? då frampå natten waknade sedan ? sofvit en stund så och steg upp] han sedan han om aftonen den 17 augusti lagt sig bredvid Petter Magnus Olsson och somnat, han frampå natten stigit upp för att låta sitt vatten, dervid Petter Magnus Olsson jemväl vaknat och att han då för Petter Magnus Olsson [det var då, som han] omtalat att Sven Larssons häst hade slitit sig lös, [samt] hwarjemte Olaus Svensson nu jemväl [?] vid? att han [antingen då] om natten, eller om morgonen, bad Petter Magnus Olsson förtiga att han warit ute om qwällen och uppgav såsom skäl härtill, att han ej önskade [det] att någon skulle weta att han warit i Sven Anderssons stall och sökt efter ägg. Att han jemväl vid ett senare tillfälle bedt

Petter Magnus Olsson förtiga han utewaro om natten, [samt så] förnekade Olaus Svensson fortfarande och sade sig åtminstone ej kunna minnas det.

På kallelse af åklagaren hade aflidna pigan Ingrid Maria Pettersdotters föräldrar fd arbetskarlen Petter Andersson och hans hustru Cecilia Larsdotter med ? tillstädes kommit, ? att såsom Mds härad och förklarade de nu att de väl misstänkte Olaus Svensson att hafva afdagatagit deras dotter, ener att de [icke kunde åtminstone för närvarande kunde leda detta i bevis, emedan de] för denna sin misstanke ej hade annat skäl än att dottern, när hon för ett par år sedan stämde Olaus Svensson om fosterlön till barnen, yttrade att hon var rädd för honom att hon ej vågade vara hemma i Möcklö, utan derför några dagar vistades med sina barn hos modren i Rödeby.

Åklagaren framlade om en gammal trasig säck, hvari Ingrid Maria Pettersdotters lik varit inknutet och hvilket han låtit ? fard?, men Olaus Svensson [som stadigt på] förklarade efter att hafva en lång stund med orubbligt lugn [hafva] betraktat denna säck, att han inte sett den förr, eller visste hwem den tillhörde.

Åklagaren anhöld härefter om vittnes-förh med enkan Karin Månsdotter, förr i Möcklö, nu i Winberga, bonden Sven Mårtensson, båtsmannen Olof Fil och hans dotter Ingrid Helena Olofsdotter, drängen Anders Andersson och pigan Elina Olofsdotter på Möcklö, samt skräddaren Frans Mattsson i Binga och skräddaren Olaus Holgersson i Thorstäfva, hwilka alla funnes tillstädes, med undantag af den sistnämnda,

whilken enligt hwad närvarande fängelseväktaren Jonsson upplyste, nu underginge fängelsestraff vid vatten och bröd.

Då jäf mot de närwarande väktarna ej förekom lät Hdr dem aflägga ed, hvarefter de, varnade för mened, hördes hvart för sig och vittnade sålunda:

1) Karin Månsdotter: vt sade sig ej kunna lemna någon upplysning i saken, men igenkände efter att hafva påsett den företedda qwarn- eller slipstenen denna såsom tillhörig är berättade af då vt sistlidet bebodde Jon Håkanssons gård i Möcklö, som varit belägen tätt intill Olauas Svenssons föräldrars, vt i en olåst lada, som [ligger, låg] vore uppförd några steg från Olaus Svenssons bostad, [skiljdt] endast skild derifrån genom en stenmur, inlagt denna, jemte en annan dylikt sten, men att vt ej sedan hösten sistl. år, [varit i lad…] då vt flyttade från Möcklö, varit i ladan förr än för ett par veckor sedan, [då vt] efter det vt fått höra att en av vts qvarnstenar skulle [pigans lik funnet med] varit fastgjord med Ingrid Maria Pettersdotters lik, då vittnet gick dit och fann båda stenarna borta. [uppläst af vittnet] tilläggande vittnet af att Olaus Svenssons fader under hösten [i fjol begagnade ladan] ifjol hade sitt foder i ladan uppg vittnet?

Olaus Svensson vittnade att hans fader [i höstas] under sistlidet år fått begagnade ladan, men påstod att några stenar då ej funnes i den samma.

I anledning häraf förklarade vittnet att [af stenarna] Olaus Svensson och hans fader lade foder i ladan under det wittnet bodde i Möcklö och att stenarna då funnes qwar i ladan under höst ?

2) Sven Mårtensson: vit förklarade sig ej kunna lemna någon upplysning angående åtalade mordet med intygade på Åkl. fråga att Olaus Svensson gjort sig känd för ett vildsint och överdådigt uppförande så att man till och med dragit i betänkande att sedan det blifvit skumt resa förbi hans bostad af fruktan att blifva öfverfallen med stenkastning. Uppläst och vidk.

3) Olof Fil: Pigan Ingrid Maria Pettersdotter hade under 9 års tid bott i wittnets stuga, under whilken tid hon stått i förtroligt förhållande till Olaus Svensson med hwilken hon hade flera barn. Om [Olaus Svensson äfven] detta förhållande fortfarit på senaste tiden [brukade besöka Ingrid Maria] visste ej wittnet med säkerhet, [men] dock [hörde] hade wittnet hört för icke länge sedan ehuru vtt ej närmre kunde uppgifva tiden, ett par gånger att Olaus Svensson bultat på dörren och bedt att [blifva] få tala med Ingrid Maria Pettersdotter [och nyss] natten till nyårsdagen detta år låg han [hos] i wittnets hus i samma rum som Ingrid Maria, ehuru wittnet ej kunde säga om äfven i samma säng, att Ingrid Maria Pettersdotter yttrat fruktan för Olaus Svensson, eller [denne] han fällt hotelser mot [Ingrid Maria] henne hade wittnet ej sagt? När Ingrid Maria Pettersdotter gick bort sista gången war wittnet ej hemma, men hörde af sin hustru att detta skulle skett kl 1 e.m. och att hon då sagt sig skulla gå till Lyckeby för att hemta strumpgarn samt vara hemma på aftonen [igen] samma dag. Något vidare sade wittnet sig icke i fallet bekant, men tillade på fråga att [svaranden] Olaus Svensson varit allmänt fruktad i orten för sitt våldsamma och öfverdådiga lynne samt att då vittnet och dess hustru varit vid tinget för att vittna mot honom, när han var stämd om fosterlön af Ingrid Maria Pettersdotter, alla fönstren i vittnets stugo inslogos samma afton vittnet kom från tinget, hvarför vittnet ej kunde misstänka någon annan än Olaus Svensson. Uppläst och vidkändt.

Olaus Svensson medgaf nu att han nyårsnatten låg i samma rum, men ej i samma säng som Ingrid Maria Pettersdotter.

4) Ingrid Helena Olofsdotter lika med sin fader Olof Fil med tillägg att Ingrid Maria Pettersdotter om nyårsnatten gick till Olaus Svensson och lade sig i sängen hos honom, der de qvarlågo tills mogonen: att vittnet flera gånger senare i år hört Olaus Svensson bulta på fönstren för att få tala med Ingrid Maria Pettersdotter: att en gång vid midsommartiden i år Ingrid Maria berättat för vittnet att hon tillbragt natten med Olaus Svensson, hvarjemte hon lördag(?)saftonen den 16, eller dagen innan hon kom bort, för vittnet omtalade, att hon på eftermiddagen träffat Olaus Svensson på Måns Anderssons gård i Möcklö och samtalat med honom, utan att hon likväl nämnde hvarom samtalet handlat: att vittnet aldrig hört Olaus Svensson yttra önskan att blifva Ingrid Maria Petterdotter qvitt, eller henne någon fruktan för honom, utan att tvertom Ingrid Maria en gång i slutet af sistl. Juli månad [yttrat] omtalat att Olaus Svensson öfverenskommit med henne att de skulle gifta sig till hösten; samt att Olaus Svensson en gång omkring 8 dagar efter det Ingrid Maria Pettersdotter försvuniit, till vittnet yttrat att hon förmodligen vore i Rödeby och födde [ett] barn, och att hon väl komme tillbaka när det vore gjort. Uppläst och vidkändt.

5) Anders Andersson: Vittnet kunde ej lemna annan upplysning i saken, än att vittnet sett den nu förevista qvarnstenen, jemte en annan dylik, uti en gammal olåst lada helt nära Olaus Svenssons bostad, uti hvilken [Svenssons] hans fader under sista vintern haft halmfoder förvaradt, [samt] senast omkring 14 dagar innan Ingrid Maria Pettersdotter försvann från Möcklö såg vittnet stenarna i ladan, der de voro uppresta mot väggen. Hvar den andra stenen tagit vägen kände vittnet ej. Uppläst och vidkändt.

6) Elina Olofsdotter: vittnet kunde icke heller lemna någon upplysning om Ingrid Maria Pettersdotters död, men berättade att då  vitn. omkring 8 dagar efter det Ingrid Maria försvann träffade Olaus Svensson, och frågade om Ingrid Maria Pettersdotter afhörts, svarade [Olaus] han att han åtminstone ej sett henne. Då vittnet under samtalet sade sig hafva hört att Ingrid Maria den dagen hon gick bort, onkring kl. 2 eftermiddagen, varit sedd hos Nils Svensson i Thorstäva der hon skulle köpt kakor, yttrade Olaus förvåning deröfver, emedan hon äfven varit inne hos hans föräldrar [ehuru han icke visste] dock sade sig icke veta om hon der fick något mat eller ej, emedan han då låg och sof i ett annat rum. Då vittnet derefter omtalade att Åke Anderssons i Thorstäfva dräng eller son, skulle sett Ingrid Maria Pettersdotter på Lyckeby bro, [] när hon stod i begrepp att vända hem, anmärkte Olaus Svensson att hon kunde hafva låtsat gå den vägen blott för att narra folk, och att det ej vore säkert, att hon hon gått till Rödeby för att skilja sig vid sitt barn, samt att hon kanske tagit in något derför så att hon låg i någon buske ute i marken. Wid samma tillfälle yttrade Olaus Svensson att om han sluppe dem, så skulle han spela med dem” med hwad han menade härmed kunde vittnet ej förstå, ehuru wittnet trodde honom hafwa med yttrandet afsett Ingrid Maria Pettersdotter. Uppläst och vidkändt.

Olaus Svenssons, som vitsordade vittnesmålet sade sig icke veta om Ingrid Maria Pettersdotter  ?? den 17 gick hemifrån varit inne hos hans föräldrar eller ej.

7) Frans Mattsson: Några dagar efter det att Ingrid Maria Pettersdotter [gått] försvunnit från Möcklö, omtalade Olaus Svensson detta för vt med orden ”nu har mamma gått sin väg” samt tillade då vt yttrade att han väl ej vore för ledsen deröfver att han skulle öfvertala sina föräldrar att taga den [äldsta] största pojken till sig, hvarefter antingen vt eller Olaus Svensson anmärkte att det [blott wore en] sedan blott vore en att betala för. Wid ett annat tillfälle då någon frågade Olaus Svensson om han ej wore rädd att Ingrid Maria skulle spöka för honom så sade han att han hade 3 horungar, dem han skulle slita upp på ryggborstet på henne om hon kom igen. På morgonen samma dag Olaus Svensson häktades träffade vt honom, då han yttrade att det skett ett stort [spektakel] spel på Möcklö sedan vt var der sist och tillade att man trodde honom och Petter Magnus Olsson om att hafva gjort det, med att det fordrades bevis till en ting. Widare hade wittnet sig icke bekant. Uppläst och vidkändt.

Wittnen fordrade ersättning Frans Mattsson för 1 1/2 och de öfriga för 1 3/4 mils tingsresa.

Åklagaren anhöll om uppskof för Olof Holgerssons hörande [flera vittnen] och enkallande af flera vittnen hvarpå han hade tillgång. Och förskänd hade Hdrt med bifall härtill att målet skulle åter förekomma den 5 instundande November [] dertill Åkl borde [anskaffa] vara försedd med den bevisning [han] vars anskaffande han begärt sådan.

Uppskof den 5 Nov

se §5

 

Östra häradsrätt AIa:165 (1863-1863) Bild 3850 (AID: v416334.b3850, NAD: SE/LLA/10081)

5 november 1863

den 5 November 1863

§5

I enlighet med Hrtns beslut den 7 sistl. Oktober härofvan i Domboken antecknadt den § 2 fortsattes nu rannsakningen angående häktade för mord tilltalade Olaus Svensson från Möcklö, hvilken från cellen upphämtades och för Hr inställdes i närvaro af Åkl KronoLn Bolling.

För att i målet höras [i saken] hade Åkl till idag inkallat Olaus Svenssons föräldrar bonden Sven Jonssons och hans hustru Sissa Olausdr  hka? nu voro tillstädes och förklarade sig icke [hava någon anledning att misstänka sonen för] kunna lemna den ringaste upplysning angående mordet å Ingrid Maria Pettersdotter hvarför de icke hade någon anledning att misstänka sonen, helst de icke hört honom yttra någon afsigt att göra [henne] Ingrid Maria Pettersdotter skada eller någon önskan att blifva henne qvitt och de icke heller förmärkt att Olaus Svensson under tiden från Ingrid Maria Pettersdrs försvinnande och till dess hennes lik anträffades eller sedan visat någon sinnesoro eller på något sätt varit sig olik. Icke heller hade de iakttagit att Olaus Svenssons kläder eller andra tillhörigheter varit blodiga eller våta, tilläggande Sissa Olofsdotter att hon måndagen den 17 augusti vid middagstiden då Olaus Svensson låg hemma i kammaren och sof träffat Ingrid Maria Pettersdotter utanför [sin stuga] stugan och [med] skickat med henne 1/2 tjog ägg till att sälja i Lyckeby dit Ingrid Maria Pettersdotter sade sig vara på väg för att köpa garn hos en färgare.

Olaus Svensson fortfor att och bedyrade att han ej hade någon kännedom om Maria Psdr död.

Åkl. anhöll om vs förhör med Kyrkovaktaren [Sven] Nils Petter Nilsson i Ramdala, skräddaren Olaus Holgersson och bonden Åke Andersson i Thorstäfva samt drängen Sven Hejdeman i Hejetorp.

Nils Peter Nilsson och Åke Andersson funnes härvid tillstädes och sedan det blifvit upplyst att Olaus Holgersson [voro insatt på länshäktet för undergående] här uti länshäktet undergängo å dömdt fängelsestraff, blef han för Rn inställd men Hejdeman (vhars förnamn upplystes rätteligen vara Johan) uteblef och hade efter hvad Åkl tillkännagaf ej kunnat med kallelse anträffas.

Då jäf ej förekom mot de närvarande vn blef ?eden dem aftagen, hvarefter de för mened varnade hördes särskilt och vittnade sålunda.

1) Nils Petter Nilsson vt var tillstädes när Olaus Svensson de 30 augusti efter slutad gudstjenst häktades i Ramdala kyrka af tf Krono Länsman Blomqvist dervid Olaus Svensson flera gånger skiftade färg och syntes mycket orolig. På Blomkvists fråga hvem repet tillhörde hvarmed liket var omsurrat  svarade Olaus Svensson genast: ”det är Sven Larsson”. När kyrkoherden Amnilon i Ramdala därefter talade med Olaus Svensson inne i sakristian och enträget uppmanade honom att bekänna sitt brott, blef Olaus Svensson ömsom röd och hvit i ansigtet och tycktes flera gånger mycket upprörd, så att det af hans uppförande föreföll vitnnet sannolikt att han varit gerningsmannen ehuru han anständigt nekade detta; tilläggande vittnet på fråga att Olaus Svensson då han uppgav att Sven Larsson voro ägare till repet ej ännu sett liket som dagen förut förts till kyrkan och att då kyrkohe länsman Blomkvist under predikan inkom i kyrkan och ställde sig nära den stol där Olaus Svensson satt denna även då skiftade färg och tycktes orolig likt vittnet även iakttog vid ett tillfälle då khrd Ammilon i predikan gjorde en antydning på det mord som blivit begånget på Ingrid Maria Pettersdotter. Uppläst och vidkänt.

Vittnet fordrade ersättning för 1 1/2 mils tingsresa.

Olaus Svensson förklarade i anledning av detta vittnesmål att han förut hört omtalas att liket varit omsurrat med ett rep som tillhörde Sven Larsson och att han därför på Blomqvists fråga yttrat icke bestämt att repet tillhörde Sven Larsson utan blott att han hört det denna skulle hava igenkänt det. Varjämte han anmärkte att det ej voro underligt om han blifvit förlägen under kyrkoherden Ammilons tilltal i sakristian då han fann en mängd människors blickar fästade på sig. Av vem han fått höra att repet blivit igenkänt av Sven Larsson kunde Olaus Svensson ej upplysa.

2) Olaus Holgersson: Måndagen den 17 aug samma dag som Ingrid Maria Pettersdotter bortkommit mötte vittnet henne i skymningen sedan vittnet redan slutat sitt arbete efter vad vittnet trodde omkring kl 8 på aftonen, utanför Petter Åkessons gård i Torstäva. Hon hade då en äska i handen och sade att hon kom från Lyckeby ämnade sig hem till Möcklö dit hon även fortsatte vägen när vittnet skiljdes från henne, samt yttrade på vittnets fråga om hon ej vore rädd att gå ute så sent att det väl ej vore farligt. Tilläggande vittnet att mellan Torstäva och Möcklö vore cirka en half timmas väg. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svenssons fader Sven Jonsson upplyste vad även nämnden vitsordade att mellan Petter Åkessons gård i Torstäva och Möcklö vore minst 1 1/2 fjärdingsväg.

3) Åke Andersson: Måndagen den 17 augusti något före eller något efter kl 6 på eftermiddagen såg vittnet Ingrid Maria Pettersdotter i Lyckeby iakttog att hon hade en blå äska i handen. Vittnet talade ej själv med henne men hörde av sin 11åriga son som vittnet hade med sig att hon bett honom att få åka med till Torstäva emedan hon tyckte det var sent att gå. Vittnet väntade likväl ej på henne utan for hem strax därpå. Ett par dagar efter det Olaus Svensson blivit häktad träffade vittnet i smeden Lindmans smedja i Torstäva torparen Anders Pettersson i Möcklö som förut vittnat i målet och hörde honom yttra att om han hittat liket före Bram skulle han låtit Olaus Svensson veta om det i vilket fall det nog skulle blivit så väl ankrat att det inte flutit upp varjämte han tillade att Olaus Svensson och han alltid varit särdeles goda vänner och haft mycket roligt ihop och att det vore en stor skada att en sådan karl skulle komma i olycka för en dylik kona. Samt att om de haft hans båt så hade de kunna sänka henne på djupare vatten. Vid samma tillfälle berättade Anders Pettersson att han vid ett bröllop i Möcklö någon kort tid innan Ingrid Maria Pettersdotter kom bort verseblivit henne utanför bröllopsgården och därefter när han gick ut för att hämta vatten sett Olaus Svensson ligga tillsammans med henne under en buske och bedriva otukt med henne. Uppläst och vidkänt.

Vittnet fordrade ersättning 1 1/2 mils tingsresa.

Olaus Svensson förklarade i anledning av vittnets vittnesmål att han väl sett Ingrid Maria Pettersdotter vid ett bröllop i grannskapet av hennes bostad men att han alldeles icke då förövat otukt med henne.

Sedan åklagaren härefter förklarat sig vilja tilltala Olaus Svensson jämväl för det han vid flera tillfällen skulle burit våldsam hand å sin fader Sven Jonsson förekallades denna och påstod att denna angivelse vore helt och hållet ogrundad och att Olaus Svensson aldrig brustit i den aktning han vore sin fader skyldig.

Häri instämde även Olaus Svensson varför åklagaren anhöll om uppskov för Johan Hejdemans hörande och fler vittnens inkallande såväl om mordet som våldet mot fadern.

Med bifall härtill utställde häradsrätten målet till den 3 instundande december då Sven Jonsson hade åter tillstädes komma och dertill åklagaren hava inkallat Hejdeman och de övriga vittnen varpå han skulle hava tillgång.

Se §7

 

Östra häradsrätt AIa:165 (1863-1863) Bild 3920 (AID: v416334a.b3920, NAD: SE/LLA/10081)

3 dec 1863 – ej klar

Den 3 December 1863

Enligt Hrtns beslut den 5 sistl. Nov. Härofvan i domboken antecknat under §5 företogs nu åter rannsakningen angående häktade för mord m.m. Tilltalade Olaus Svensson från Möcklö, hvilken härvid från cellen upphemtades och för Rn inställdes i närvaro af Åkl Ln Bolling, som nu jemväl tilltalade Olaus Svensson för det han slagit sin moder Sissa Olofsdr.

Olaus Svenssons föräldrar Sven Jonsson och Sissa Olofsdr funnos härvid båda närvarande och den senare förklarade att hennes son Olaus Svensson aldrig på minsta sätt ofredat, med ord eller gerning förfördelat henne.

Sedan Olaus Svensson jemväl nekat att han någonsin ofredat modern och i afseende på åtalade mordet åberopat hvad han förut anfört, anhöll Åkl. om vittnesförhör med angående mordet angående mordet med torparen Anders Pettersson och drängen Petter Magnus Olsson och torparedottern Ingrid Maria Olofsdotter i Möcklö, samt bonden Jon Håkansson i Gängletorp och samt kronobåtsmannen Johan Hejdeman från Hejetorp och angående våldet mot föräldrarna med förutnämnda Ingrid Maria Olofsdotter samt torparen Anders Andersson och torparedottern Ingrid Maria Olofsdotter i Möcklö och Nils Jonsson i Torstäva och kronobåtsman Johan Hejdeman i Hejetorp.

Mot Ingrid Maria Olofsdotter anmärkte Olaus Svenssons såsom jäf att hon skulle vara syskonbarn med afl. Ingrid Maria Pettersdr och sedan Ingrid Maria vitsordat hvar Åkl ej ville bestrida att hennes fader voro broder till Ingrid Maria Pettersdrs moder förklarade HRtn att Ingrid Maria Olofsdotter skulle utan ed höras angående mordet

4 januari 1864

Den 4 januari 1864 §2

Länsman Bollings ansvarstalan mot häktade Olaus Svensson på Möcklö för mord och våld mot föräldrarna

Olaus Svensson hvilken nu såsom förut bedyrade att han voro oskyldig till Ingrid Maria Pettersdotters död, uppgifvande han på fråga om han ej hade anledning misstänka någon annan att hafva afdagatagit henne att han om måndagsaftonen den 17 augusti då han i solnedgången red hem med hästarna från gärdet såg ett par obekanta karlar ligga bland buskarna nära körvägen i Anders Svenssons i Säby Mark som gränsade intill Olaus Svenssons faders gärde af ? Karlar den ena med handen hotad Olaus Svensson då han red förbi.

Varken Olaus Svenssons föräldrar eller Ingrid Maria Pettersdotters funnes nu tillstädes men den senares bror drängen Carl Olof Pettersson från Rödeby anmälde sig såsom målsägande å föräldrarnas vägnar, dock kunde han ej lämna annan upplysning i målet än att såsom hans föräldrar redan uppgifvit Ingrid Maria Pettersdotter då hon för ett par år sedan stämde Olaus Svensson om utlemnande af fosterlön, var så rädd att Olaus därför skulle hämnas på henne att hon ej vågade vara hemma i Möcklö utan uppehöll sig en längre tid hos sina föräldrar i Rödeby.

Åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör med pigan Maria Nilsdotter i Torp, hemmansägare Åke Andersson i Torstäva och hans son August Åkesson som av fadern anmäldes vara sjuk.

Då jäv mot dr närvarande vittnena ej förekom blef eder dem aftagen hvarefter de för mened varnades, hördes särskilt och vittnade sålunda:

1) Maria Nilsdotter: Vittnet som tjänat hos Måns Andersson i Möcklö till flyttningstiden 1862 hörde under den tiden vittnet tjänade i Möcklö Olaus Svensson yttra öfver att Ingrid Maria Pettersdotter beskyllde honom att vara fader till hennes barn, hvarvid han utlät sig att om hon inte aktade sig skulle han slå benen av henne. Han yttrade tillika att hon fått vhad hon sprungit efter men att han aldrig toge henne till äkta. Ingrid Maria Pettersdotter tycktes ? Å sin sida vara mycket uppretad mot Olaus Svensson mot hvilken hon utfor i oqvädesord när hon talade om honom, kallade honom ”bytjur” med mera dylikt. När Ingrid Maria Pettersdotter försvann från Möcklö vistades vittnet på Senoren och kunde ej lämna någon vidare upplysning i saken. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson nekade att han någonsin haft någon hotande utlåtande mot Ingrid Maria Pettersdotter.

2) Åke Andersson: vittnet som upplyste sig hafva vittnat i målet den 5 november sistlidet år vitsordade till alla delar sin då uppgivna berättelse, som ur protokollet upplästes och förklarade sedan vittnen påsett den äska som vid sista rannsakningstillfället blivit av Olaus Svenssons moder företedd att han ej kunde med säkerhet säga om den äska vittnet sett Ingrid Maria Pettersdotter innehafva varit densamma som den ifrågavarande, dock var den förra av samma storlek som denna och liksom denna temligen skaven. Varmot vittnet ville påminna sig att den förra varit blå till färgen och icke såsom den här företedda grön, tilläggande vittnet dessutom förut hörda vittnet Petter Magnus Olsson under ett samtal med vittnet i sistlidna december månad yttrat att innan saken blefve slut Olaus Svensson nog blefve fast för mordet, hvilket äfven voro rätt då säkerligen ingen annan föröfvat det” uppläst och vidkänt

3) Ingrid Maria Andersdotter: tidigt på eftermiddagen den 17 augusti, vittnet kunde ej närmare bestämma tiden än att det var efter klockan 1, kom Ingrid Maria Pettersdotter in till vittnet och sade sig vara på väg till Lyckeby samt frågade vittnet vad äggen gällde där emedan hon fått uppdrag af någon i Möcklö, som hon dock ej namngaf, att sälja sådana. Om hon härvid hade någon äska med sig gav vittnet ej akt på. Hon sade sig även vilja köpa såpa av vittnet, som hade sådan till försäljning, när hon kom tillbaka från Lyckeby, ehuru vittnet var hemma hela kvällen och natten afhördes hon ej vidare. Någon ytterligare upplysning kunde vittnet ej lämna i målet. Uppläst och vidkänt.

Åklagaren anhöll om uppskov för August Åkessons hörande och flera vittnens tillkallande. Med bifall härtill utställde häradsrätten målet till den 26 i denna månad då August Åkesson vid vite av 5 rd hade att på kallelse af åklagaren sig inställa och då åklagaren borde vara försedd med ytterligare bevisning varpå han hade tillgång. Se §1

26 januari 1864

Särskild dombok hållen under lagtima vintertinget med Östra härad å Cellfängelset i Carlscrona följande dagen år 1864 – den 26 januari

Nämnd: Mattis Svensson i Strömsberg, Sven Mårtensson i Långemåla, Carl Pettersson i Lillö, Peter Jonasson i Kråkerum, Anders Månsson i Gullholma, Måns Svensson i Infansträte?, Åke Pettersson i Duverum, Petter Jonsson i Duverum

§1

I enlighet med häradsrättens urtima tinget den 4 januari i denna månad då förda protokoll ? Under §2 företogs nu åter uppskjutna målet innefattande Länsman Bollings ansvarstalan mot häktade Olaus Svensson från Möcklö för mord och våld mot föräldrar dervid Olaus Svensson för rätten inställdes i närvarp av allmänna åklagaren länsman Bolling, hvarjmente Olaus Svenssons moder Sissa Olofsdotter fanns tillstädes.

Åklagaren tilltalade nu svarande jemväl för det han efterhvad torparehustru Anna Maria Jonasdotter angifvit skulle hafva onsdagen den 13 maj sistlidet år öfverfallit henne på utfartsvägen till Möcklö samt sparkat och slagit henne.

Anna Maria Jonasdotter som fanns personligen närvarande vitsordade att hon till åtal angivit våldet och uppgav att hennes man den 13 maj sistlidet år på eftermiddagen underrättade henne att Olaus Svensson vore utanför stugan och begärde ägg samt bad henne genast kaka? Ett tjog emedan det annars säkerligen komme att gå dem illa före kvällen. Målsägande som ej hade några ägg gick därefter bort till grannen Sven Larsson hvarest hon stannade en stund och när hon återvände hemsåg hon Olaus Svensson stå vid Sven Larssons ladugård. Han följde efter henne och upphann henne på vägen utanför Måns Anderssons ladugård hvarest han under yttrande ”Din tusen djefvul, du har sagt att jag stulit potatis” gaf henne en örfil så att hon föll till marken varefter han sparkade henne två eller tre gånger och när hon kommit upp och gick sin väg kastade han flera stenar efter henne av vilka en träffade träskonhon hade på sig som gick sönder. Målsäganden som när våldet skedde var i långt framskridet havandetillstånd – hon födde barn 17 veckor därefter – blev sjuk av misshandeln så att hon låg till sängs i tre dygn samt hade svår värk i sidan där Olaus Svensson sparkat henne.

Olaus Svensson påstod att han icke på minsta sätt ofredat målsäganden utan endast förebrått henne för det hon utspred rykte att han stulit potater från sin fader.

Härefter anhöll åklagaren om vittnesförhör med drängen Petter Magnus Olsson på Senoren, bonden Sven Larsson och hans hustru Ingrid Sofia Johansdotter samt bondsonen Carl Olof Pettersson och torparehustrun Elin Pettersdotter i Möcklö, jämte bondsonen August Åkesson i Torstäva, vilka alla funnos tillstädes.

Sedan det blivit upplyst att August Åkesson endast vore 12 år gammal hördes han utan ed och berättade att samma afton som Ingrid Maria Pettersdotter försvann, eller måndagen den 17 augusti, hade August Åkesson varit med sin fader Åke Andersson i Carlskrona och träffade på hemvägen omkring kl 5 eller 6 på eftermiddagen Ingrid Maria Pettersdotter i Lyckeby, därvid hon hade en äska i handen, … icke var den under föregående rannsakningstillfälle företedda och nu åter uppvista emedan den Ingrid Maria Pettersdotter innehade vore blå och denna senare grön till färgen. Augst Åkesson samtalade väl något med Ingrid Maria Pettersdotter men kunde ej erinra sig huru hon yttrade eller om hon bad att få åka med hans fader hem. Uppläst och vidkänt.

Då jäv mot de övriga vitnnena ej förelåg blev eden dem aftagen varefter de för mened varnades, hördes särskilt och berättade:

1) Petter Magnus Olsson: Vittnet som förut varit hörd angående mordet å Ingrid Maria Pettersdotter den 11 september och den 3 december sistlidet år vitsordade sina då avgivna berättelser och förklarade sig icke hava något att tillägga än att Olaus Svenssons syster Ingrid Catharina Svensdotter tisdagen den 18 augusti frågat vittnet om vittnet ville hava kläder tvättade samt omtalat att Ingrid Maria Pettersdotter dagen förut då hon gick till Lyckeby varit inne hos Olaus Svenssons föräldrar dervid hon fått i uppdrag att köpa kaffe och såpa varjämte Ingrid Catharina yttrade den förmodan att Ingrid Maria Pettersdotter gått till Rödeby emedan hon ej sedemera kommit tillbaka. Tilläggande vittnet dessutom att Olaus Svensson nästan varje natt efter det Ingrid Maria Pettersdotter försvunnit kommit sent hem och lagt sig jemte vittnet i ladan där han brukade hava sin sovplats och att särskilt den 18 augusti han kom så sent att vittnet redan somnat när han anlände. Förut hade han vanligen brukat lägga sig i skymningen men efter den 17de kom han aldrig hem förrän kl 10 eller 11 om kvällarna. Var han uppehöll sig kände ej vittnet som derom aldrig tillsport honom. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson påstod att han ej kommit sent hem, som vittnet omtalat men uppgav att han i somras såväl före som efter det Ingrid Maria Pettersdotter kom bort brukade uppehålla sig en stund om aftnarna hos förut hörda pigan Ingrid Maria Olofsdotter.

Olaus Svenssons moder Sissa Olofsdotter upplyste att Ingrid Maria Pettersdotter då hon den 17 augusti gick till Lyckeby icke var inne hos Sissa Olofsdotter utan endast utanför stugan och hon mottog uppdraget att köpa kaffe och såpa.

I avseende på nu åtalade våldet mot Anna Maria Jonasdotter berättade vittnet Petter Magnus Olsson att vittnet uppgivna dagen den 13 maj träffade Olaus Svensson och målsägandens man Anders Andersson vilken senare bad vittnet följa med hem för att äta ägg. När de kommit hem till Anders Andersson stannade vittnet och Olaus Svensson utanför, medan Anders Andersson gick in och fick besked av hustrun att hon ej hade några ägg. Målsäganden gick därefter neråt byn och vittnet skildes från Olaus Svensson, som begav sig hem. Ett par timmar därefter då vittnet kom från sitt arbete mötte vittnet målsäganden vid Måns Anderssons ladugård och talade några ord med henne och när vittnet skildes från henne kom Olaus Svensson häftigt gående efter henne. När han uppkom henne hörde vittnet en  smäll liksom av ett slag och när han vände sig om såg vittnet honom sparka målsäganden som därvid stod på vägen men i detsamma sprang sin väg. Uppläst och vidkänt.

2) Sven Larsson: på eftermiddagen uppgivna dagen kom målsäganden hem till vittnet och berättade att Olaus Svensson varit hos henne och begärt ägg, varför hon ej tordes vara hemma av fruktan för Olaus Svensson. Kort efter det hon senare på aftonen gått hem återkom hon gråtande och beklagade sig över att Olaus Svensson överfallit och sparkat henne. Hon var då i långt framskridet havande tillstånd och under det hon stod vid spisen i vittnets stuga svimmade hon och att hon ej vågade gå hem om natten varför vittnet skickade sin piga till hennes bostad för att se om huset. Uppläst och vidkänt.

3) Ingrid Sofia Johansdotter: Lika med sin man förra vittnet Sven Larsson med tillägg att målsäganden under ett par eller tre dagars tid varit så sjuk att hon måste hava främmande biträde att sköta sitt hus. Uppläst och vidkänt.

4) Carl Olof Pettersson: vittnet som tjänade hos vittnet Sven Larsson gjorde lika berättelse med bemälta vittnen. Uppläst och vidkänt.

5) Elin Pettersdotter: Vittnet såg ej själva slagsmålet men dagen därefter då målsäganden kom från Sven Larssons gick hon in till vittnet och bad vittnet följa sig hen, vilket vittnet gjorde. Under ett par eller tre dagars tid var målsägaren så sjuk att hon ej kunde sköta sitt hus, varför vittnet biträdde henne med att mjölka hennes ko och övriga sysslor inomhus. Hon klagade i synnerhet över värk i ena sidan där Olaus Svensson skulle hava sparkat henne. Uppläst och vidkänt.

Olaus Svensson som fortfor att neka det han förövat rått mot Anna Maria Jonasdotter, uppgav härefter att då han en dag efter det att Ingrid Maria Pettersdotter försvunnit men innan liket hittats var inne hos torparen Sven Larssons hustru Christina derom på Olaus Svenssons fråga efter Ingrid Maria Pettersdotter berättade att hon gått bort till Rödeby för att försöka fördriva det foster varmed hon var rådd samt omtalade att Christinas son Lars Svensson yttrat att han skulle slå ihjäl Ingrid Maria Pettersdotter innan hon fyllde hela Intaget med ungar så att ingen kunde komma fram.

Samtliga vittnen jämte gossen August Åkesson begärde ersättning för 1 1/2 mils tingsresa.

Åklagaren anhöll om uppskov för att till hörande inkalla Olaus Svenssons syster Ingrid Catharina Svensdotter, ävensom förut hörda vittnet Ingrid Maria Olofsdotter. Med bifall härtill lät häradsrätten målet anstå till den 12 instundande februari då åklagaren borde vara försedd med all den bevisning varav han ville sig begagna.

Se §5