12 februari 1864

Den 12 februari 1864 §5

Enligt häradsrättens beslut den 26 januari härovan i domboken antecknat under §1fortsätts nu rannsakningen angående häktad för mord m.m. Tilltalade Olaus Svensson från Möcklö, vilken för rätten inställdes i närvaro av åklagare länsman Bolling såsom åklagare och avlidna Ingrid Maria Pettersdotters moder Cecilia Larsdotter i Rödeby socken målsägande men målsägande Anna Maria Jonasdotter lät sig icke avhöras. Olaus Svenssons föräldrar funnes icke heller tillstädes varemot hans syster Ingrid Catharina Svensdotter på kallelese av åklagare hade sig infunnit för att i målet höras.

Olaus Svensson fortfor att förneka all kännedom om mordet å Ingrid Maria Pettersdotter men medgav nu att han den 13 maj sistlidet år sparkat Anna Maria Jonasdotter på låret då han träffade henne vid vägen i närheten av Måns Anderssons lada samt uppgav anledningen härtill hava varit att hon utspridit rykte om att Olaus Svensson stulit potater från sin fader. Dock påstod han att Anna Maria Jonasdotter icke vid tillfället fallit omkull och att hon ej heller av sparkningen tagit ringaste skada utan att ifall hon efteråt haft ont i sidan sådant härlet sig därav att då hon strax efter det Olaus Svensson gått ifrån henne stannat vid Måns Andersson grind, denna blåste upp så att hon därav slåt i sidan.

Ingrid Catharina Svensdotter som härefter hördes förklarade sig icke kunna lämna ringaste upplysning om mordet å Ingrid Maria Pettersdotter samt uppgav på frågor att hon morgonen den 17 augusti träffade Ingrid Maria Pettersdotter i hennes bostad därvid hon omtalade att hon längre fram på dagen ämnade sig till Lyckeby. Ingrid Katarina Svensdotter bad henne då gå in till Ingrid Katarinas föräldrar när hon gick där förbi för att mottaga några kommisioner, men innan hon kom gick Ingrid Katarina Svensdotter ut i gärdet till Olaus Svensson för att se efter hästarna medan han gick hem för att spisa middag. När Ingrid Katarina omkring kl 2-3 på eftermiddagen kom hem hörde hon av sin moder att Ingrid Maria Pettersdotter en stund förut varit där och att modern skickat med 12 skilling och 1/2 tjog ägg som hon skulle sälja och för pengarna köpa såpa och socker. Slutligen förklarade Ingrid Katarina Svensdotter att så vitt hon kunde minnas brodern Olaus Svensson varit sig alldeles lik efter Ingrid Maria Pettersdotters försvinnande och icke därefter varit besynnerlig eller orolig till sinnes.

I anledning av vad Olaus Svensson vid sista rannsakningstillfället  uppgivit hade åklagaren för att ånyo höras inkallat förut avhörda vittnena torparhustru Christina Svensdotter och hennes son Lars Svensson i Möcklö, ävensom torparedottern Ingrid Maria Olofsdotter, vilken den 3 december sistlidet år varit hörd angående åtalade mordet. Dessa funnes nu alla tillstädes och sedan de tvenne förstnämnda blivit om vikten av deras förutgågna ed erinrades, hördes de var för sig och vitsordade sina förut avgivna berättelser med förklarande i anledning av nu framställda frågor.

1) Christina Svensdotter: att vittnet aldrig för Olaus Svensson omtalat något yttrande av vittnets son om att dennes skulle slå ihjäl Ingrid Maria Pettersson därför hellre vittnet aldrig hört sin son hava sådana utlåtelser varemot det vore ganska möjligt att vittnet samtalades och Olaus Svensson yttrade att Ingrid Maria Pettersdotter möjligen gått hem till sin moder i Rödeby vilket innan liket hittades var allmänna tron i orten. Uppläst och vidkänt.

Tilläggande vittnet slutligen att Olaus Svensson vid ett besök hos vittnet under den tid Ingrid Maria Pettersdotter var bort yttrat till vittnet då talet föll på henne att vittnet undrade var hon fanns att de som legat tillsammans med honom i ladan kunde vittna att han ej varit borta den natten hon försvann.

Detta yttrande vitsordade Olaus Svensson men förklarade att han fällt det I anledning att vittnets uttalade förmodan att några kunde hafva slagit ihjäl Ingrid Maria Pettersdotter.

2) Lars Svensson: Att han aldrig yttrat någon hotelse mot Ingrid Maria Pettersdotter och aldrig sagt att han skulle ta livet av henne för att hon födde barn samt att han icke hade något att tillägga till sin tidigare vittnesberättelse.

3) Ingrid Maria Olofsdotter: att Olaus Svensson vid ett tillfälle då Ingrid Maria Olofsdotter yttrade en förmodan att Ingrid Maria Pettersdotter kunde komma tillbaka sade att sådant ej vore sannolikt och att han hört sägas att man ämnade skicka ut folk att leta efter henne i Säby mark men att de ej skulle få honom att vara med derom och att han ej trodde att de skulle finna henne där; varjämte han vid ett annat tillfälle yttrade en förmodan att hon skulle hava seglat bort med något fartyg, helst hon narrat till sig pengar på flera ställen. Slutligen förklarade Ingrid Maria Olofsdotter bestämt på därom framställd fråga att Olaus Svensson varken kort före eller efter det Ingrid Maria Pettersdotter kom bort brukade gå till henne om kvällarna, ehuru det en eller annan gång kunde hava hänt att han mötte henne i skymningen och talade några ord med henne. Uppläst och vidkänt.

Åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör med lumpsamlaren Gustaf Nilsson i Mölletorp som utan jäv avlade ed, varefter han för mened varnad berättade att då vittnet vid ett tillfälle kort före jul 1862 träffat Olaus Svensson i Möcklö dit vittnet gått för att köpa lump, Olaus Svensson frågade om vittnet varit inne hos båtsman Fils och om Ingrid Maria Pettersdotter som bodde där köpt kaffe av vittnet. Då vittnet härpå genmälde att Ingrid Maria Pettersdotter ej hde något att köpa för och frågade om Olaus Svensson ej ville skänka henne kaffe för en tolvskilling svarade han med en ed att han ej brydde sig om det men att han skulle passa på henne vid något tillfälle och ge henne så att göken ej sket på henne och då vittnet härpå genmälde att i sådant fall kunde finnas hus hos honom svarade han att det gav han fan samt att det för övrigt inte angick vittnet. Uppläst och vidkänt.

Åklgaren förklarade sig icke hava tillgång på vidare bevisning men hemställde om icke Olaus Svensson borde infällas i mörk cell ? att sålunda förmås bekänna mordet vilket han efter all sannolikhet begått. Hertill fann häradsrätten ej skäl att kunna bifalla men förständigade att på det herr provincialläkaren doktor Hellman måtte komma i tillfälle att afgiva fullständigt yttrande i målet rannsakningshandlingarna skulle genom domhavandets försorg till honom översändas och skulle målet åter förekomma sedan sådant yttrande kommit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.